Inflationen i Sverige ligger fortfarande långt under Riksbankens mål på 2 procent. Enligt bankens egen analys dröjer det kanske ett till två år innan den nivån nås. Om den över huvud taget gör det. Dessutom är inflationstakten, om man nu kan tala om takt, klart lägre än inom euroländerna, där Sverige inte ingår.
Konsumentprisindex ökade med 1,6 procent i maj. Detta ska jämföras med 2,5 procent i de länder som deltar i den monetära unionen EMU. Det är framförallt kostnaden för energi som ökat. Enbart hushållselen har stigit med 12 procent sedan maj förra året. Det mesta beroende på politiska beslut. När det gäller konsumentpriser i övrigt, och priser på importerade varor är inflationen försumbar.
En räntehöjning på låga 0,25 procent är inte mycket att bråka om kan det tyckas. Den svenska räntenivån är låg, Hushållen påverkas inte nämnvärt av en fortsatt höjning, men frågan är om ytterligare en räntehöjning redan i juni var så genomtänkt.
Sveriges ekonomi håller hyggligt tempo utan att vara överhettad. Den totala arbetslösheten ligger fortfarande på dryga 8 procent. Varför då strama åt något som ännu inte fått fart? Riksbankens mål borde vara både låg inflation, vilket är en realitet, men också att skapa utrymme för
högre sysselsättning.
Trots detta talar riksbankschefen Staffan Yngves om fler räntehöjningar och redan under hösten. Egentligen finns inga som helst sakliga skäl för att höja styrräntan det närmaste halvåret. Det pågår ett spel som borde vara ovärdigt banken. Trots låg inflation och svag arbetsmarknad framhärdar man i att styrräntan ska höjas och det i flera steg. Ekonomin ska stramas åt när den enligt all nationalekonomisk teoribildning just nu fungerar hyggligt.
Lagd reporänta på 2,25 procent borde åtminstone ligga still åtminstone någon eller några månader till för att en grundlig, och trovärdig, analys av den framtida ekonomiska utvecklingen kan tas fram, men det vore märkligt om Riksbanken valde att höja räntan bara för att ett antal direktionsmedlemmar åter signalerat om att flera räntehöjningar är att vänta. Sådant tal blir tyvärr ofta självuppfyllande profetior. Prestige träder in i stället för hårda fakta.
I stället måste alla medel användas för att skapa utrymme för de nya jobb som behövs för att pressa ned arbetslösheten. Det går inte för räntefundamentalisterna i Riksbanken att med trovärdighet hänvisa till kostnadsökningar för att motivera en räntehöjning.
Riksbankens eget mått är att inflationen ska hålla sig på två procent med en avvikelse på en procent upp eller ner. Allt talar för att kostnadsökningarna fortsätter att vara låga under hela 2006. Inflationen utgör därmed inget hot mot stabiliteten i svensk ekonomi. Rensat från tillfälliga poster är inflationen fortsatt försumbar.
För att skapa de nya jobben måste tillväxten ligga kvar på dagens nivå under en längre tidsperiod. En låg ränta kan vara ett viktigt psykologiskt smörjmedel för att få företagen att skapa nya arbetstillfällen och därmed nyanställa. Liksom en morot för hushållen att investera i kapitalvaror. Allt för att bland annat få fart på tjänstesektorn.
Bild Stefan Yngves:
Bildtext: