En utmaning vi måste klara
VÄLFÄRD Under förra veckan var en av de stora nyheterna de blixtinspektioner av nattverksamheten som Socialstyrelsen genomförde på 94 demensboenden spridda över landet natten mellan den åttonde och den nionde november. Resultaten var att på sex av tio boenden förekom inlåsning samtidigt som personalen lämnade avdelningen.
Elisabeth Marklund slog larm om situationen i demensvården i Piteå. Nu har en oanmäld inspektion av nattverksamheten inom demensvården som Socialstyrelsen gjort visat att situationen på sex av tio granskade demensboenden ser likadan ut som i Piteå.
Foto: Sanna Eriksson
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Socialstyrelsens oanmälda inspektion visar att det på sex av tio undersökta boenden som undersöktes förekom att de dementa låstes in, endera på de egna rummen eller avdelningen, och att personalen för längre eller kortare stunder lämnade avdelningen obemannad. Problemen som Uppdrag Granskning uppmärksammade i Piteå är alltså ingen isolerad företeelse, utan frekvent förekommande över hela landet.
På 58 procent av de granskade avdelningarna bedömdes bemanningen vara alltför låg för att vården skulle kunna anses säker. På många håll var en anställd ansvarig för samtliga boende nattetid, och på många håll välkomnades inspektionerna av de anställda och vid inspektionerna gav cirka 40 procent av de anställda, trots att risk för kritik från sina arbetsgivare, att de inte kunde bedriva en god och säker vård.
Problemen med låg bemanning inom vården är inte begränsat till demensvården utan finns inom hela vård- och omsorgssektorn. De stora neddragningar som gjordes under 90-talets ekonomiska kris lever fortfarande kvar. Bemanningen hade inte kommit upp till nivåerna före 90-talskrisen innan nästa kris kom och spädda på neddragningarna. Men detta är bara ett av problemen och utmaningarna inom välfärdssektorn inför framtiden.
Antalet äldre ökar, och framförallt antalet äldre äldre. Samtidigt pekar prognoser på att antalet dementa kommer att öka markant fram till år 2020. Detta innebär att resursbehovet inom denna del av välfärdssektorn kommer att öka ytterligare. Under nittiotalskrisen och tiden fram till nu har resursbehoven också ökat, men resurstilldelningen har gått i motsatt riktning. Detta hänger samman med samhällsekonomiska förändringar i stort.
Det är kommunerna som har det ekonomiska huvudansvaret för demensvården och äldreomsorgen och som ska se till att verksamheten har de resurser som krävs. Men det är inte alltid att statens krav på verksamheten går hand i hand med utvecklingen på statsbidrag och skatteunderlaget i kommunerna. Här skapar också statsbidragens utformning med tillfälliga tillskott under nödår svårigheter med att upprätthålla en jämn service till medborgarna. Den reella minskning av statsbidragen som skett över tid, på många håll kombinerat med minskande skatteintäkter på grund av befolkningsminskning, gör det svårt att kunna tillgodose behoven av resurser.
De ökande resursbehoven på grund av en åldrande befolkning är en utmaning som vi måste klara av. Detta kommer ställa krav på god planering från både kommunerna och statens sida för att vårdbehovet ska kunna tillgodoses. I det sammanhanget är fortsatta skattesänkningar ett hot. Någon gång måste sänkta skatter få genomslag i form av sänkta statsbidrag till kommunerna. Därför är ett av de strategiska vägvalen inför framtiden hur mycket vi låter välfärden få kosta. Det kommer att vara avgörande för den framtida kvaliteten på vård, skola och omsorg.