Är det så att vi i Sverige lider av vit melankoli? Ett tillstånd av chock och sorg över att rasistiska och främlingsfientliga krafter fått stort genomslag i samhället.
För några veckor sedan var jag på ett seminarium där forskaren Tobias Hübinette från Mångkulturellt centrum i Botkyrka presenterade en uppdelning av olika faser i vad som kan kallas den svenska hegemoniska vitheten. Hegemoni betyder en dominans över kultur, politik och ekonomi.
Den första perioden benämns Vit renhet och varade ungefär mellan 1905 till 1968. Perioden präglades av vetenskaplig rasism – eugenik – och livaktig social ingenjörskonst a la folkhemmet. Under perioden utfördes storskaliga projekt med att mäta skallar och kroppar för att mejsla ut den svenska idealmänniskan, en norm om svenskhet där vithet var ett viktigt kännetecken på folkstammen. Därutöver definierades det avvikande från normen som problem vilka behövde åtgärdas eller elimineras för nationens fortlevnad. Kolonisationen av Sapmi, det rasbiologiska institutet och tvångssteriliseringarna är exempel på vad jag skulle vilja kalla en statsrasism. Idén om svensk vit överhöghet var väl förankrad i samhället.
Efter andra världskriget och Förintelsen släppte de flesta europeiska länder rashygienen och rasbiologin. Men Sverige blev den ledande nationen när det gällde att vara antirasistisk och i att stödja antikoloniala rörelser över världen. Hübinette kallar fasen som varade mellan 1968 och 2001 för Vit solidaritet.
Från att vara varit bäst på rasbiologi blev nu Sverige bäst på jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Nu skulle det inte göras skillnad på folk och folk – en slags färgblindhet etablerades. Alla följde kanske inte med på folkhemmets ganska snabba kursändring men faktum är att nationens varumärke som världens moraliska samvete maskerade att patriarkala och rasistiska värderingar lever kvar. Jag växte upp under 1960- och 70-talen när sådana värderingar placerades utanför samhället, någon annanstans än i Sverige. Och det är dessa gamla värderingar som med hjälp av Sverigedemokraterna kunnat verbaliseras, kanaliseras och legitimeras. 11 september 2001 blev med attentaten mot World Trade Center och det efterföljande ”Kriget mot terrorn” en tidsmarkör då islamofobiska strömningar lösgjordes och världen framstod som en farligare plats.
Och nu står vi här, många fortfarande i chock över sakernas tillstånd – utan att det egentligen gjorts upp med det rasbiologiska arvet eller att Sverige på allvar tagit i den etniska – rasmässiga – segregation som de facto råder. Sverige är inte bäst och det är dags att släppa den självbilden. Vi har aldrig levt i ett homogent land – utan snarare i ett land som brutalt försökt eliminera och osynliggöra det som betraktats som olikt. Vi har drabbats av Vit melankoli – en sorg över förlusten av det folkhemmet. Kanske är det därför Margot Wallström möttes av sådant jubel i sitt agerande mot Saudiarabien – Sverige verkar vara på väg tillbaka mot den goda sidan.
Utifrån mina egna studier i vetenskapsteori, där jag bland annat skrivit om hur statistiken varit ett av flera redskap för att etablera en förment homogen nation, är jag benägen att hålla med om Hübinettes beskrivning. De tre faserna bildar en specifik svensk vithet, där det svenska i alla lägen ska framstå som det bästa. Detta goda bottnar i en idé om svensk överlägsenhet – vilket är en komponent i rasism, det vill säga en tro på den egna gruppens överlägsenhet. Det paradoxala tycks vara att SD och antirasister på olika sätt längtar tillbaka: SD till tiden av Vit renhet och antirasister till tiden om Vit solidaritet.