Fredrik Reinfeldt har fått kritik för att ha varit frånvarande, senfärdig och visat ett alltför blekt engagemang i det norska broderfolkets tragedi. Men även om kritiken varit berättigad - känslor tycks en gång för alla inte vara vår statsministers starkaste gren - så bör nog vi svenskar i allmänhet också skämmas för det ointresse vi normalt ägnar vårt nära grannland i väster.
Inte ens Skavlans populära pratshower har kunnat rubba det faktum att vår generella okunskap om Norge och norska förhållanden faktiskt ofta är rent pinsam. Kanske härrör det sig från en storebrorsattityd med rötter ända tillbaka till unionstiden, fast det är över hundra år sen den tog slut?
Att grannen blivit nyrik på Nordsjöolja känner visserligen alla till, liksom åtminstone varje skidintresserad vet vem Petter Northug är, men redan på frågan om vad de stora norska dagstidningarna heter brukar även journalister gå bet.
Det här är så mycket mer skämmigt för oss eftersom mitt intryck är att norrmän ofta är mycket bättre orienterade i svenska förhållanden, särskilt populärkulturen.
Norsk inrikes politik - liksom nordisk över huvud taget - bevakas för det mesta sporadiskt om ens alls och inför blotta tanken att läsa en bok på norska slår de flesta svenskar bestämt ifrån sig.
Det gäller även de av oss som annars gärna braverar med att läsa böcker på engelska.
Min erfarenhet är också att det är betydligt lättare att hitta svensk litteratur på originalspråket i en norsk bokhandel än att hitta motsvarande norsk litteratur oöversatt i en svensk.
Merparten av oss klarar säkert också betydligt bättre att namnge amerikanska presidenter under 1900-talet än norska statsministrar under samma period.
Gro Harlem Brundtland (med svensk mor) känner vi möjligen till, men namn som Einar Gerhardsen och Johan Nygaardsvold (Norges Per Albin) är sorgligt okända. Och Vidkun Quisling, mannen som gav landsförräderiet ett namn även på andra språk än hans eget, vem var han - egentligen?
Ibland kan man nästan få för sig att det var bättre förr. På femtiotalet lyssnade vi i alla fall på skridskoreferat i norsk radio och trallade med Nora Brockstedt i "Tango for to".
Men kanske blir det bättre nu igen. SVT:s föredömliga initiativ att låta oss följa NRK:s direktsändningar under tragedins första dygn borde till exempel inte vara förbehållet nationella katastrofer.
Låt oss åtminstone hoppas. Vem vet, som svenska mediekonsumenter kanske vi får uppleva ett växande journalistiskt intresse för Norge i fortsättningen. Kanske kan vi i så fall förvänta oss att nästa norska stortingsval ägnas lika mycket utrymme som ett ordinärt amerikanskt primärval brukar få?
Och låt oss för allt i världen slippa de löjliga låtsaskrig som sportjournalister på bägge sidor Kölen älskar att försöka blåsa upp mellan norskt och svenskt så fort det drar ihop sig till ett VM eller OS i vintersport.
I så fall tvekar jag inte att återanvända den utnötta klyschan om att det inte finns något ont som ändå inte kan ha något gott med sig.