1964 skulle jag fylla 22 och hade tack vare AMS ("Alla Måste Söderut") hamnat på Scania-Vabis i Södertälje. Jag skulle bli förstagångsväljare i riksdagsvalet på hösten samma år, men kan inte minnas att jag i övrigt tänkte så mycket på politik. Att 1964 i backspegeln sett skulle bli ett år fullt av politiska milstolpar var jag då föga medveten om.
Ett nytt parti - KDS - ser dagens ljus, i det förtorkade svenska kommunistpartiet blåser plötsligt nya vindar sen C H Hermansson tagit över efter Hilding Hagberg, borta i Sydostasien inträffar det så kallade Tonkinintermezzot som blir starten på Vietnamkriget, och att Sovjetledaren Nikita Chrustjev kommer på besök i Sverige är det inte alla som gillar. Hans värd, statsministern, heter fortfarande Tage Erlander. Han är 63, ingen hög ålder i dag men i sin dagbok som jag nu läser klagar han nästan dagligen över hur sliten han känner sig. Det verkar otroligt att han ska hålla ut i ytterligare fem år. Men med facit i hand vet vi ju: Erlander kämpade på och kunde kröna sin långa statsministertid med ett rekordval 1968: Över 50 procent för socialdemokraterna.
Som partiordförande och regeringschef har Tage Erlander förstås även annat som tynger sinnet än sin egen sviktande ork. Rörelsens tidningar är en återkommande huvudvärk, 1964 handlar det närmast om Ny Tid i Göteborg som står inför nedläggning. Avslöjandet av spionöversten Wennerström året innan fortsätter också att fördystra statsministerns tillvaro. Inte minst för de pinsamt usla interna kommunikationerna i hans regering som uppenbarats. Samtidigt har affären också lett till ökad misstänksamhet inom säkerhetstjänsten, misstankar som bland annat riktas mot Moskvaambassadören Rolf Sohlman och UD-tjänstemannen Sverker Åström. Att det i fallet Åström var hans homosexualitet som var grunden gjorde inte saken smakligare. Tydligen lät sig dock varken Erlander själv eller utrikesminister Torsten Nilsson påverkas av det polisiära skvallret, vilket länder dem till heder.
Chrustjevs besök var givetvis en höjdpunkt. Erlander verkar motvilligt imponerad av den lynnige Sovjetledaren och antyder att han trivts bättre med Nina och Nikita än "med Pompidou och Pompidouan", vilket syftar på det franska premiärministerparet som kom några veckor senare.
Fast de ofta skiftar från dag till dag hör just Erlanders personomdömen till det som gör hans dagböcker underhållande. Invektiven är ibland dräpande: Högermannen Leif Cassel, exempelvis, betecknas utan prut som en "moralisk lumpbod". Sånt kunde förstås lätt bli odrägligt och snällt är det ju inte, men som läsare förlåter man, om inte annat så för att Erlander genomgående är mest skoningslös mot sig själv. Det är också självironin, den svarta humorn och den ocensurerade direktheten som gör dessa dagböcker till ett så oslagbart historiskt dokument. Dagens politiker må ha Facebook, bloggar och twitter till sin hjälp men något liknande Tage Erlanders dagböcker kommer de aldrig att kunna erbjuda eftervärlden.
Och min egen jungfruröst, vem fick den? Jo, det blev C H Hermansson. Men fyra år senare blev det Erlander.