Efter valet 2002 plockade dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg (S) fram storsläggan mot de svenska storföretagen. Om företagen inte har 25 procent kvinnor i sina styrelser 2004 kommer det en lag om könskvotering, sa Winberg.
Det var ett utspel som satte fart på hela näringslivsmaskineriet. Helt plötsligt var den dåliga kvinnorepresentationen en fråga som diskuterades hett och intensivt.
SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) tog fram rapporter och arrangerade seminarier om behovet av fler kvinnliga toppchefer. 29 oktober 2002 skrev en grupp tungviktare i svenskt näringsliv en artikel i Dagens Nyheter med krav på bättre jämställdhet.
Bland undertecknarna fanns bland andra de främsta företrädarna för SEB, Investor och Volvo.
Opinionsbildningen och kritiken har gett resultat. Sakta men säkert har andelen kvinnor i bolagsstyrelserna stigit. 2002 var andelen kvinnor i styrelserna usla 6,1 procent. 2014 uppgår andelen kvinnor i styrelserna till 27,9 procent, enligt AP-fondens årliga kvinnoindex. Margareta Winbergs gamla 25-procentsmål är alltså numera en realitet.
Men det är en utveckling som knappast hade blivit verklighet, om Winberg inte varit så tuff och viftat med lagstiftningsvapnet 2002.
Då hade sannolikt många bolagsstyrelser och ledningsgrupper fortsatt att vara enkönade. Då hade inte bolagen känt samma press på sig att utveckla jämställdheten.
Det betyder dock inte att det går att vara nöjd. Principen varannan-damernas, som numera är en självklarhet i de flesta politiska partier, är fortfarande en dröm i storbolagsledningarna. Det finns fortfarande en stark manlig dominans i bolagsstyrelserna, även om det skett framsteg sedan början av 2000-talet.
I en rad andra nyckelpositioner i näringslivet är det dessutom dåligt ställt med jämställdheten.
Bland börsbolagens vd:ar är andelen kvinnor låga 4,5 procent. I ledningsgrupperna är andelen kvinnor bara 19,5 procent. Endast 4,8 procent av styrelseordförandena är kvinnor.
Därför finns det sannerligen massor kvar att göra för att utveckla jämställdheten bland bolagstopparna. Det är också bakgrunden till att den S-ledda regeringen på nytt hotar med lagstiftning.
I regeringsförklaringen efter 2014 deklarerade statsminister Stefan Löfven (S) att ”regeringen kommer att göra en avstämning av könsfördelningen i börsbolagens styrelser efter bolagsstämmorna 2016. Om inte andelen kvinnor i de börsnoterade bolagens styrelser är minst 40 procent år 2016 presenteras ett lagförslag om kvotering”.
En sådan lag finns redan i Norge. Det var en höyreman (!) - Ansgar Gabrielsen (näringsminister 2001-2004) – som gick i spetsen för kravet.
Gabrielsen ville ha minst 40 procent av respektive kön i styrelserna. 2008 blev det också en lag om könskvotering i de norska börsbolagsstyrelserna.
Det är givetvis både bättre och trevligare om de svenska storföretagen genomför en sådan förändring frivilligt. Det ligger ju dessutom i bolagens eget intresse.
Ett underskott av kvinnor i ledande befattningar är en uppenbar riskfaktor för företagens kompetensutveckling, ledarskap och konkurrenskraft. Viktiga perspektiv och idéer riskerar att tappas bort i styrelse- och direktionsrummen.
Men inser bolagen inte det själva finns ingen anledning att tveka om lagstiftning.
Norge och norskt näringsliv har inte förlorat på att kvinnorepresentationen blivit bättre.