En ständig som blev nästan folkkär
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Mannen med det märkliga förnamnet har ju, med sin eleganta framtoning och sitt vårdade språk, både kommit att personifiera begreppet snille och smak och blivit snudd på folkkär.
Att det skett utan larv i tv-soffor eller annat billigt publikfrieri gör inte bedriften mindre beundransvärd.
Horace Engdahl borde faktiskt, när han nu får mindre att göra, vara en dröm som kulturminister i vilken regering som helst.
Jag nämner det bara som ett tips till Mona Sahlin ...
Nu ska han i fortsättningen tituleras före detta ständig sekreterare, vilket låter en smula motsägelsefullt. En ständig kan väl aldrig vara för detta? Endera är man ständig eller också inte.
Är det inte egendomligt att just Svenska Akademien med sina språkvårdande uppgifter håller sig med en sådan språklig abnormitet?
Å andra sidan är det nog bara den som kan göra det.
En ledig stol i en så ärevördig församling som akademien öppnar genast för spekulationer om ny ledamot. Just nu handlar det om vem som ska ta över efter nyligen avlidne Sten Rudholm.
Agneta Pleijel, P-O Enquist och Sigrid Combüchen är namn som brukar återkomma och lär säkert göra det även denna gång.
Att tro på en ny överraskning i stil med invalet av Kristina Lugn är antagligen att hoppas för mycket.
Själv tycker jag att tillfället borde användas för att - äntligen - ge plats åt någon företrädare för den svenska som talas och skrivs på andra sidan Bottenviken.
Att finlandssvenska författare spelat stor roll i vår litteratur behöver man ju bara kunna stava till Edith Södergran för att inse. Tove Jansson inte att förglömma.
Och givetvis finns det lika kvalificerade finlandssvenskar även nu, värdiga att ta säte bland De Aderton. Märta Tikkanen, Bo Carpelan, Johannes Salminen ...
Ingen av dem uppfyller visserligen kravet på föryngring men det kan inte vara omöjligt att leta upp någon kvalificerad företrädare för generationen under dem heller.
Akademiens grundare, Gustaf III, hade inget emot finlandssvenskar. Saken kom dock i ett annat läge i och med den nationella katastrof som 1808/1809 års krig slutade i. Finland blev ju då, för drygt hundra år framåt, en del av det tsarryska imperiet och ryska undersåtar i akademien gick inte för sig.
Men det skälet kan knappast ha någon giltighet i dag, när Finland varit en självständig nation i över nittio år?
Frågan om svenskt medborgarskap kan inte vara av avgörande betydelse när det gäller en så gränsöverskridande företeelse som litteratur. Och kan latinamerikaner sitta i den spanska akademien och afrikanska författare i den franska så måste väl finlandssvenska kunna sitta i den svenska också.
Nästa år vid den här tiden vet vi vem det blev. Liksom om någon minister i Reinfeldts regering avgått, om sverigedemokraterna tagit sig in i EU-parlamentet, om det rödgröna samarbetet fortfarande håller, om det blev en bra sommar.
Så visst blir det ett spännande år, 2009!