STIG-BJÖRN LJUNGGREN: En rojalist kliver ut ur garderoben

Skriverierna om kungahuset väcker den del tankar. Som förhärdad republikan har jag nu kommit ur garderoben som rojalist. Fast jag är snarast lite bi. Det är ju så, att de som verkligen älskar kungligheterna borde bli republikaner. Det är inte mänskligt att behöva springa över medieklingan som prinsessan Madeleine tvingats göra. Och som kungligheterna kommer att få göra i framtiden nu när alla hämningar har släppt. Därför borde de som älskar sin konung och fosterland vilja avskaffa det ärftliga systemet och åtminstone låta folk välja själva. Medan de som bara älskar principen eller myten eller traditionen får gråta en skvätt över att deras kära nationella symboler nu förvandlas till lovligt byte för mediepredatorerna. Precis som alla vi andra blir vi statister i den.

Förr var det Fifteen Minutes of Fame. För att komma dit tar folk vägen via Fifteen minutes of shame. Och sedan kan de gråta ut i medierna om att de ångrar sig. Förr ville inte de som bolat och begått hor inte kliva fram i ljuset och berätta om sina eskapader. Nu är det inte på riktigt om inte intimiteterna offentliggjorts. Det som är privat blir offentligt, det offentliga privat. Förr kanske man satt efter några groggar och skröt om sina erotiska eskapader. Den ene värre än den andre. Och rekordet togs av den som sade något i stil med "Jag hade en kompis som hade en kompis som...." och så vidare. Nu behövs ingen grogg för att loss tungans och förnuftets band, det räcker med en bloggsida. Själv tycker jag det pratas för mycket om sex. Vi borde prata mindre och göra mer.

För övrigt är jag uppvuxen i Ockelbos grannby, Hamrånge. Och vi har ett speciellt förhållande till varandra, som alla grannbyar brukar ha. Jag använder mig av detta exempel när jag ska illustrera xenofobi. Vi från Hamrånge och Äckelbo har en hel del att säga om våra olika företräden, trots våra likheter har vi lyckats uppfinna en mängd skillnader. I min ungdom var det bara några droppar av Balkanraseri som skulle behövts för att det skulle braka loss.
Men det här med att Daniel ska bli ingift i kungahuset är lite tungt för oss i Hamrånge att bära. Kanske lika bra att erkänna: Ockelbo är kungligt. Medan Hamrånge förblir en fäbod med havsutsikt. Och lägger man de gamla motsättningarna bakom sig så kan även jag erkänna att Ockelbo nu inte bara låter Sveriges fulaste landskap, Gästrikland, få något att skryta om som kan dra lite turister, förutom att Gävlebocken brukar brinna varje jul. Kanske är det därför jag känner mig lite mer tolerant till kungahuset.

Jag har dessutom tröttnat på alla som tjatar om att det inte är demokratiskt med ett ärftligt kungahus. Jo, om partierna folket valt inte avskaffar systemet så är det mycket mer demokratiskt än exempelvis partiernas nomineringar till riksdagen. Dessutom är detta ännu ett tecken på att medelklassen erövrar allt mer makt och inflytande. Victoria valde en vanlig hederlig grabb från den strävsamma lönearbetarklassen, dessa ordentliga, ambitiösa och präktiga människor, som börjat på en brädgård eller som bodknodd, studerat, byggt radhus, läst läxor med barnen och nu kan se hur även kungahuset öppnar dörren på glänt för deras anförvanter.
Vi ser hur det gamla överklasstyngda systemet börjar erkänna meritokratin principer. Det är inte människors börd som ska bestämma deras position, utan deras förmågor och kompetens. Och vi kan också lära oss att den som väljer att försöka tradera sina gener via den förrädiska överklassen riskerar att bli olycklig, medan den som vänder sig till den skötsamma medelklassen lättare finner lyckan. Det finns en politisk lärdom i detta också, som jag inte behöver skriva någon på näsan om.