Inför en intensiv valrörelse, som den som nu väntar oss, hamnar vi lätt i något som kan upplevas som opinionsmätningarnas inferno.
Ta de flesta med en nypa salt. Däremot kan man se på dem som en vägledning. De flesta opinionsmätningar ha sina metodproblem. Om man vill ha en hygglig bild av opinionsläget ska man jämföra dem med valresultaten över tid. Samtidigt är en opinionsmätning tveklöst något bättre än en ren gissning.
Dessutom är långa serier av opinionsmätningar intressanta. Den långsiktiga trenden finns det alltid anledning att följa. Har ett parti ökat under en lång följd av mätningar är sannolikheten större att detta också överensstämmer med verkligheten.
Idag leder oppositionen bred marginal och nu är det bara drygt 10 månader kvar till valet.
I september 2009, ett år före valet 2010, var det rödgrön ledning, men med mindre marginal än idag. Sedan knappade Reinfeldt in och vann slutligen valet om ej med egen majoritet. Men hittills har Reinfeldts minoritetsregering klarat sig och kommer säkert att hålla loppet ut.
Däremot är det ytterst tveksamt om regeringspartierna kan vända på kuttingen så pass att Reinfeldt sitter kvar som satsminister. För var dag som går minskar möjligheterna för detta. Inget hos regeringspartierna tyder på ett lyft. Dessutom har man fått ett sänke i form av Centerpartiet som går från klarhet till klarhet i förmågan att locka allt färre väljare.
Opinionsmätningar är ändå opinionsmätningar med alla sina svagheter.
Dagens långsiktiga tendenser lutar starkt mot att de borgerliga småpartierna fått allt svårare att hävda sig.
Finns det då mätningar som kan tolkas som säkrare än någon annan? Ofta talas det om att SCB (Statistiska Centralbyråns) stora mätning av väljaropinionen, som kommer två gånger per år är säkrare än övriga.
Men inte heller SCB:s mätning är helt tillförlitlig. Förvisso har man ett stort urval, men bortfallet kan uppgå till 25 procent. Olika vägningar av opinionen gör också att siffrorna kan tolkas fel.
Alltid finns en felmarginal, och inom denna kan det mesta rymmas. Det uppstår ofta fel i ett så smalt urval som mellan 1000 till 2000 tillfrågade personer. Vissa partier drabbas hårdare än andra, och när man slutligen jämför opinionsmätningarna med de faktiska valresultaten är det ofta så att det skiljer sig åt från de sista opinionsmätningarna innan valdagen och partiernas resultat under valdagen.
Sedan ska vi inte glömma att rörligheten i väljarkåren ökat, och att allt fler bestämmer sig under de sista veckorna innan valet. Sedan finns även fenomenet med kamrat fyra procent. Både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna har över tid fått stöd från andra partier för att hålla sig kvar i riksdagen.
Politik måste handla om framtiden. Om hur visionen ser ut. Om hur man vill möta samhällsproblemen.
Stefan Löfven har alla förutsättningar att formulera den politik som ger oss tillbaka en framtidstro. Inte bara för de få som trängtar efter lägre skatter, större orättvisor och därmed en allt mer cynisk framtid.