ROBIN ENANDER: En radioaktiv valfråga

Energipolitikens betydelse inför valet bör inte underskattas. Hur vi ordnar med vår energiförsörjning är centralt för hur vi ska klara jobben och uppnå en hållbar utveckling. Med kärnkraftsomröstningen den 17 juni tog emellertid den svenska energipolitiken en tvär vändning. Den utbyggnad av kärnkraften som nu möjliggjorts går stick i stäv med hållbarhetstanken och en verkningsfull jobbpolitik. Därför är den politik regeringen, inklusive överlöparen Maud Olofsson, sjösatt ett rent bakslag. Precis som vi måste dra ner på våra utsläpp av koldioxid så kan vi inte fortsätta producera atomsopor. Det ligger inget motsatsförhållande däri. Insatser för en minskning av utsläppen kan och måste ske parallellt med en avveckling av kärnkraften och utbyggnad av rena energikällor. Detta kommer dessutom att generera samhällsekonomisk nytta. Satsningar på forskning, utveckling, utbyggnad och nyttjande av grön teknik kommer att vitalisera näringslivet och skapa mängder av arbetstillfällen.

De kärnkraftsomhuldande regeringspartierna företräder i energipolitiken en antisolidarisk dubbelmoral. De är kritiska till uranbrytning på hemmaplan men positiva till utbyggd kärnkraft. Uranbrytning medför ofelbart vittgående skador på natur och befolkning. Dessa skadeverkningar låter vi i dag gå ut över människor i fattigare länder för att upprätthålla vår energiförsörjning. Rimligtvis borde det land som vill producera mer kärnkraftsel även ombesörja bränsleutvinningen och ta konsekvenserna för den. Annat vore ohederligt. Men detta isolerade exempel på exploatering är symptomatiskt för det ohållbara kapitalistiska system som upprätthålls med överutnyttjande av naturresurser och arbetskraft, och som måste reformeras om vi ska kunna uppnå en hållbar utveckling. Kärnkraftsproduktionen står i bjärt kontrast till hållbarhetsidealet. Inte minst med tanke på att den hållbara utvecklingen måste vara långsiktigt bärkraftig och det enda varaktiga kärnkraften åstadkommer är radioaktivt avfall med en halveringstid på tusentals år.

Vindkraften kan med rätta framhållas som en trovärdig kandidat till att delvis ersätta kärnkraften. Till skillnad från kärnkraften medför vindkraften ingen nämnvärd skada på miljön och råvaran; vind, är förnybar och helt gratis. Man bör också beakta att vindkraften är världens snabbast expanderande energislag och utvecklingen däri går i ett rasande tempo. Bara därför kan det vara en god idé att genomföra större satsningar på vindkraft. Ersättandet av kärnkraften sker inte över en natt. Men genom successiv avveckling i takt med utbyggnad av förnybar energi och påskyndad energieffektivisering kommer vi att kunna upprätthålla en fullvärdig elproduktion hela vägen. Vi kan titta på två länder, Danmark och Tyskland, som förvisso har en till stora delar lite äldre vindkraftspark, men en omfattande energiproduktion från denna. I Tyskland står vindkraften för en elproduktion som täcker motsvarande 7 svenska kärnreaktorers produktion (drygt 2/3 av Sveriges totala kärnkraftsproduktion). I Danmark utgör vindkraften procent 20 procent av den totala elproduktionen. I jämförelse framgår det tydligt hur underutbyggd vindkraften är i Sverige med bara drygt 1-2 procent av energiproduktionen. Trots att vi med våra långa kuststräckor och låga befolkningstäthet har exceptionellt goda förutsättningar för en utbyggnad. Det innebär att vi, om den politiska viljan finns, kan få till stånd en nationell vindkraftspark som täcker minst lika mycket av vårt energibehov som det gör i Danmark, och säkert mer eftersom att vindkraftverken i dag har en avsevärt högre kapacitet än tidigare. Då har vi ersatt ungefär hälften av den nuvarande svenska kärnkraftsproduktionen - och det utan att nämna vad som kan åstadkommas med annan förnybar energiproduktion.

I vissa fall används elpriserna felaktigt som ett argument mot en utbyggnad av förnybar el. De upptrissade elpriserna i dag är emellertid inget annat än ett symptom på en misslyckad avreglering av elmarknaden, som möjliggjort oskälig ocker från elbolagens sida. Där krävs också åtgärder för att se till att privatpersoner, och inte minst industrierna, har tillgång till en rimligt prissatt el.