Nyheten om män i kjol hos tågoperatören Arriva (PT 2013-06-07) hör till förra veckans mest uppiggande. Saken blev en världsnyhet, vilket säger något om hur pass ovanligt det fortfarande är med män i kläder som traditionellt ses som kvinnliga. Under veckan har företaget visserligen kastat in handduken och ska nu erbjuda all varm personal – kvinnor som män – shorts i uniformen.
Men under en kort stund kunde vi uppleva en könsöverskridande politik i vardagen, ett queerpolitiskt moment även om männen på tågen hade praktiska motiv till sitt kjolbärande – det var för varmt med byxor. De var alltså inte rakt av transpersoner i bemärkelsen att de ville utmana traditionella föreställningar om kön, eller markera att de inte bekänner sig till traditionell manlig könsidentitet. Men deras handling fick ändå effekten att de transade och ifrågasatte sin arbetsgivares snäva klädkod.
En kvinna som bär långbyxor orsakar i dag inte världsnyheter. Sedan ett bra tag har det varit legitimt för kvinnor att bära manskläder men så har det inte alltid varit. När jag jobbade i sjukvården som vårdbiträde under 1970-talet var det exempelvis inte alls självklart att kvinnor fick ha byxor i tjänsten. Det var en opraktisk rock som gällde och det blev ett jäkla liv när kvinnorna tjuvade männens byxor i klädförrådet.
Ser vi längre tillbaka i historien finns många exempel på kvinnor som begått könöverskridande handlingar och klätt sig i mansplagg. Fram till 1734 kunde kvinnor dömas enligt guds lag för detta, står att läsa i antologin Makalösa kvinnor, redaktör Eva Borgström. Det sågs som synd och styggelse. För en del var det en frigörande handling, att tränga sig ur en snäv kvinnoroll. Riktigt farligt blev det när kvinnor i byxor ansågs attrahera kvinnor; och den kvinnliga sexualiteten sågs generellt som farlig och okontrollerad. Ett skäl att klä sig som man var att få tillträde till offentligheten på ett annat sätt än vad kvinnor tilläts, alltså en strategi för att exempelvis skaffa sig försörjning. Samtidigt, står det i boken, var det ganska vanligt att pigor använde byxor och utförde både pig- och drängarbeten.
Mer laddat är det när män bär kvinnokläder. Det förlöjligas ofta. Ingen förstår varför en ”rejäl karl” skulle vilja klä sig i klänning eller kjol – det skulle innebära en förlust av maskulinitet. Ändå kan de vara luftiga, sköna och praktiska plagg, precis som byxor och shorts. Då och då ser en till exempelvis män i snickarkjol, en slags maskuliniserad kjol som inte för tankarna till femininitet.
En god vän till mig som transar då och då tror att vissa män ser det som att han sviker manligheten och män när han bär kvinnokläder. Han säger också att om han klädde sig i gorilladräkt skulle han bara betraktas som knäpp – men när han har kvinnokläder blir han beskylld för att vara pervers. Det är okej att vara pojkflicka – men flickpojke är tabu. En kvinna jag känner som ibland utger sig för att vara man tycker att det är skönt att slippa sexualiserade blickar från män. Det ger henne både andrum och ett självklarare utrymme än när hon är kvinna.
Män i kvinnokläder kopplas också till homosexualitet, vilket en hel del män inte tycks stå ut med att bli tagna för. Men kläder i sig säger mycket lite om sexuell läggning. Om byxor kunde kopplas till sexuell läggning skulle flertalet kvinnor i Sverige vara lesbiska.
När nu shorts ska tillåtas på tågen kan en inte automatiskt förvänta sig att de kjolbärande männen fortsätter med kjol. Men några kanske gör det av könspolitiska skäl, för att bryta normer, eller för att de bara tycker att det är snyggt. Heder åt dem.