En del talar för att Riksbanken sänker styrräntan vid sitt nästa räntemöte den 17 december, annat för att hålla reporäntan på nuvarande nivå det vill säga en procent. Just nu kommer trycket mot banken att sänka räntan från flera håll.
Det sker inifrån banken, där bland annat vice riksbankschef Karolina Ekholm pläderat för en sådan åtgärd, men även från andra håll inom finanssektorn. Till och med finansminister Anders Borg, som inte vill vara den som uttrycker någon vilja i ett sådant ärende, hummar något.
Från Riksbanken varnade man igår torsdag för den höga och växande skuldsättningen i de svenska hushållen. En varning som kommit tidigare och gärna upprepas. Något som kan tyda på att räntan ligger fast även över den 17 december.
Nu ska den självständiga Riksbanken inte ta hänsyn till yttre påverkan utan se till ekonomiska realita. När man tittar på dessa finns utrymme för en räntesänkning. Förvisso har inget radikalt skett sedan Riksbanken i november bestämde att hålla räntan oförändrad. Ändå är det en del som talar för att styrräntan sänks med 0,25 procent.
Inflationen är fortsatt låg, ja, vi befinner oss relativt nära deflation, och lågkonjunkturen har bitit sig fast. De sparsamma tecknen på en kommande konjunkturuppgång är svårtolkade. I ett sådant läge ska Riksbanken utnyttja möjligheten att med en räntesänkning skapa utrymme för att ge det ekonomiska smörjmedel som så många ställer förhoppningarna till.
Sedan är det en annan fråga om en räntesänkning med 0,25 procent skulle få så stor påverkan. Det krävs kanske kraftigare tag en så för att få fart på investeringsvilja och konsumtion. De som kan håva hem en liten fördel är bolånekunder med rörliga lån. Ändå kan en räntesänkning få en psykologisk betydelse som inte ska underskattas.
Lågkonjunkturen bitit sig fast och då borde alla vapen utnyttjas för att öka farten i ekonomin. Samtidigt ser vi hur den öppna arbetslösheten ökar.
Alla medel borde alltså användas för att lyfta konjunkturen. Det går heller inte för riksbanksmajoriteten att hänvisa till kostnadsökningar för att motivera att inget göra. Inflationen är låg, och enligt alla prognoser, även Riksbankens egen, kommer den att fortsätta vara låg och utgör alltså inget hot mot stabiliteten i svensk ekonomi.
I Riksbankens räntepolitik ligger förvisso att gå försiktigt fram, men detta får inte leda till att man håller igen mot bättre vetande. Bankens eget inflationsmål ligger på två procent. Som alla vet är det målet uppnått med råge. Inflationen tangerar i dag noll-strecket på gränsen till deflation.
De flesta konjunkturprognoser pekar mot att tillväxten i svensk ekonomi så gott som helt avstannat. Så mest nervös måste alliansregeringen vara vars politik helt bygger på en bibehållen god konjunktur. Om arbetslösheten och utanförskapet ökar får Reinfeldt-regeringen så klart stora bekymmer när vi snart går in i ett valår.
Ett recept som verkar på hur vi ska lösa en fortsatt och kanske fördjupad ekonomisk kris har alliansregeringen hittills inte varit kapabla leverera än mindre antyda. Jobbskatteavdragens tid är sedan länge förbi. Något som kanske även gått upp för regeringen Reinfeldt.