Utbildningsminister Jan Björklund brukar lyfta fram att svensk skola befinner sig i kris då resultaten sjunker för de svenska eleverna. Utan tvekan har Björklund rätt i att den svenska skolan har problem. Under krisåren har Sveriges unga fått vara med och bära en stor del av bördan för saneringspolitiken. Minskade resurser till skolan har uppenbarligen också haft sitt pris.
Jan Björklund brukar lyfta fram andra förklaringar till skolans problem. Ett bristande fokus på kunskapsutvecklingen, otydlig organisation, bristande engagemang från de kommunala huvudmännen och en alltför dålig resultatåterkoppling till elever och föräldrar brukar vara återkommande inslag i Björklunds förklaringsmodell. De åtgärder utbildningsministern lyfter fram för att komma till rätta med problemen; en ökad statlig styrning, en tydligare roll för de svenska rektorerna samt mer av nationell kunskapsuppföljning och betyg tidigare i åldrarna, stämmer i stort med de förklaringar som brukar lyftas fram när man granskar den finska skolans framgångar.
Jan Björklunds engagemang för den svenska skolan är lovvärt. Men problemen är mer komplexa än vad Jan Björklund vill göra det till. Visst har höga förväntningar på elevernas kunskapsresultat och en systematiserad uppföljning effekter på elevernas resultat. Det ska man inte sticka under stolen med. Att självständiga lärare med ett tydligt uppdrag är grunden för att skolan ska kunna lyckas ifrågasätter ingen. Men det räcker inte. För att alla elever ska kunna lyckas krävs såväl ökade resurser som en utvecklad pedagogik.
Erfarenheterna från Finland visar visserligen på högre sammantagna resultat än den svenska skolan men fortfarande är det inte alla som lyckas. I Finland brukar man säga att det går bra för 80 procent av eleverna medan det går sämre för de resterande 20 procenten. Baksidan av det finska skolundret är alltså att en del elever, liksom i Sverige, lämnas efter på vägen.
I en debattartikel i Expressen lyfter förbundsordförande för Svenska Folkpartiets ungdomsförbund, Fredrika Åkerö, fram just detta problem och menar att den finska utbildningspolitiken, i likhet med Björklunds skolpolitik, saknar lösningar för de elever som på något sätt inte passar in i systemet, behöver extra stöd i sin inlärning eller som behöver stöd i sin psykosociala situation.
Fredrika Åkerö ställer i slutet av sin debattartikel frågan: "Ska skolan bli ett instrument i ett prestationssamhälle där de svaga slås ut eller en demokratisk institution som uppskattar alla individer och ser varje elev?" Den dimensionen behöver verkligen komma in i den svenska skoldebatten. En ny utbildningspolitik måste ta sin utgångspunkt i att säkerställa det livslånga lärandet för samtliga.
Svensk skola får inte lämna lika många bakom sig som den finska. För att klara detta måste även resurserna till svensk skola öka. Annars klarar man inte att både höja kvaliteten för den breda massan och samtidigt kunna säkerställa stöd till de elever som behöver
extra stöd för sin inlärning. Så Björklund måste vidga sina perspektiv, för elevernas skull.