En norsk modell även för Sverige?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sen drygt en månad leds Norge av vad som just nu åtminstone ser ut som Europas radikalaste regering.
En rödgrön koalition, ledd av arbeiderpartiets Jens Stoltenberg men också bestående av centerpartister och vänstersocialister.
I Finland vore det inget nytt. Inte på Island heller. I resten av Norden är det däremot en tidigare oprövad variant. I Norge förstärks det historiska dessutom av att det är första gången det länge så dominanta arbeiderpartiet gett sig in i en koalitionsregering överhuvud taget. Och experimentet blir förstås inte mindre spännande av att finansministerposten innehas av sosialistisk venstres ledare Kristin Halvorsen.
Närmaste svenska parallell vore Lars Ohly som finansminister i Göran Perssons regering och den synen lär vi väl knappast få se. Det är ungefär lika troligt som att Maud Olofsson frivilligt skulle sätta sig där.
Att centern valt en annan väg i Norge är dock inte det enda som skiljer från Sverige. Sosialistisk venstre har också helt annan historia än vänsterpartiet. Ursprungligen bildades det av Nato-kritiker som kastades ur arbeiderpartiet i början på sextitalet och har sen, i olika omgångar, fyllts på av EU-motståndare och allmänt vänstersinnade. Följaktligen har SV heller ingen gammal kommunistisk barlast av det slag Ohly bara under galgen tycks vilja befria sig från.
Har man följt norsk vänsterdebatt sen sextitalet ska det onekligen bli extra spännande att följa fortsättningen. Blir det någon skillnad, egentligen, med en vänstersocialist som finansminister? I praktiken?
Historien visar ju att rödfärgen kan blekna rätt snabbt hos socialister som betros med regeringsansvar. Eller också hoppar de av efter ett halvår, som Oskar Lafontaine i Tyskland. Och om inte annat brukar ekonomin sätta stopp för deras eventuella radikalism.
Fast just i det stenrika oljelandet Norge borde det kunna bli annorlunda. Där får en center/vänster-regering i varje fall lov att uppfinna någon mer övertygande ursäkt än ekonomin om den misslyckas.
Om den norska modellen även kan bli svensk är en annan intressant fråga. Skillnaderna är trots allt rätt stora. Men med centern utbytt mot miljöpartiet skulle åtminstone färgskalan bli densamma.
Fast socialdemokraterna skulle nog aldrig frivilligt släppa ifrån sig just finansministerposten.
Den posten är alltför central i partiets syn på regeringsmakten, ända från Wigforss´och Strängs dagar. Och skulle det ändå bli tvunget blev det sannolikt hellre till Maria Wetterstrand än till Lars Ohly.
Åtminstone om det fortfarande är Göran Persson som bestämmer.
Med Ohly är det ju överhuvud taget lite osäkert. Han kallar sig visserligen inte längre kommunist. Men frågan är hur länge han får kalla sig partiledare?