Det har varit en mörk höst i Sverige. Flyktingboenden sätts i brand. Utländska tiggare hotas och misshandlas.
I Trollhättan går en ung pojke in på en skola och dödar människor med utomnordisk bakgrund.
Man kan kalla detta för hatbrott, terror, vansinnesdåd eller något annat. Men oavsett vilken beteckning som vi väljer är det viktigt att se sammanhanget.
Gärningsmannen i Trollhättan var ensam. Men denne ensamme galning var inte opåverkad av tidsandan. Precis som lasermannen, Peter Mangs och massmördaren Anders Behring Breivik hade han triggats av en polariserad debatt om integrations- och migrationspolitiken.
I sociala medier odlas hat och förakt mot ”asylanter”, ”lycksökare”, ”skäggbarn”, ”lyxmigranter” och ”kulturberikare”. Det talas om systemkollaps, undergång och Armageddon. Det byggs upp en förenklad världsbild och en känsla av att det är ”vi mot dom”.
Sådant kan påverka ensamma pojkar, som har Flashback eller liknande forum som enda referens. De kan dras iväg i en mycket farlig riktning. Det blir lätt att skylla sina egna tillkortakommanden på andra – till exempel invandrare som tar jobben, bostäderna och tjejerna.
Det är svårt att skydda sig mot vansinnesdåd som i Trollhättan. Men samhället måste göra vad det kan.
Dels handlar det om polisiära insatser. Säpo måste ha resurser för att kunna spana på enskilda, organisationer och sajter som odlar antidemokratiska idéer. Ett demokratiskt samhälle kan inte acceptera någon form av våldsbejakande extremism.
Dels handlar det om att bygga ett inkluderande samhälle. Vi vet att exkludering och utanförskap är ett drivhus för alla former av extremism. Därför är det som görs i jobb-, välfärds- och fördelningspolitiken av mycket stor betydelse.
I det avseendet skapar också utvecklingen under 1990-talet visst hopp. Det som sker nu är nämligen inte helt olikt Sverige 1992.
Vi hade stora flyktingströmmar från kriget på Balkan och en uppskruvad debatt om invandringen. Lasermannen härjade och asylboenden sattes i brand.
Ett högerpopulistiskt parti, Ny demokrati, försökte skära partipolitiska pipor ur vassen. Många var oroliga för hur det skulle gå med jobben och välfärden.
Men Sverige tog sig igenom problemen. De flesta flyktingar klarade sig väl och integrerades i det svenska samhället. Vi fick ett ekonomiskt uppsving, kunskapslyft, satsningar på välfärden och en regering som halverade den öppna arbetslösheten. Människor började återigen känna framtidstro. De mörka tankarna och idéerna trycktes tillbaka.
Jag har vid ett tidigare tillfälle citerat arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1945 om hur en hög arbetslöshet förgiftar hela samhället.
Gamle finansministern Ernst Wigforss, som höll i pennan, hade det sett hur krisen i 1930-talets Tyskland blivit en grogrund för nazism, främlingsfientlighet och rasism.
Den hade ”gjort människor mindre benägna att unna varandra lika rättigheter”. Konsekvenserna blev katastrofala.
Därför blev jobben och bygget av välfärdsstaten de viktigaste frågorna i arbetarrörelsens efterkrigspolitik. Så måste det vara även nu.
Utanförskap, arbetslöshet och vanmakt driver människor i armarna på extremister.
Den som blir arbetslös förlorar arbetskamrater, kan lätt bli isolerad, tappa självkänslan och mista tron på demokratin.