En melankolisk nyårsbetraktelse
En dag innan jul började mellandagsrean. Stora annonser förkunnar att köpfesten fortsätter efter jul, men börjar före. Jag struntar i alltihop och tar mig istället genom några tidskrifter. Bland The Economist, Wired, Newsweek, och Axess är det julnumret av Fantomen som sticker ut lite extra, eftersom det påminner om handlarnas juldumheter.
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Bara därför möter jag några människor från nämnda tätort när jag tar en promenad i vårt julkortsliknande uppsaliensiska Luthagen. Jag förstår på långt håll att de är från Piteå eftersom de går mitt i gatan med en trivsam glögglunk. De är glada och pigga men jag förstår ändå att de längtar hem. Längtar hem gör vi nämligen alla, och det alltid. En av artiklarna i The Economist handlar om vår ständiga hemlängtan, sökandet efter meningen med livet.
Sedan Nietzsche lät sin hjälte utropa "Gud är död!" har människorna sökt efter en ny trygg hamn där allt får sin förklaring och trygga förankring. Men förgäves. Kanske är det skälet till att vi frenetiskt griper tag i jultraditionen, samtidigt som vi övergivit alla andra tvingande normer som livslång partitillhörighet, äktenskap tills döden skiljer oss åt och tuktigt heterosexuell tillvaro i utdragssoffan på lördagarna. Jul ska det tamejfan vara, även om allt annat är upp och ner.
Julinnehållet ser vi dock oss inte tvingande att bevara, för vi väljer otvunget mellan den nya iPhonen och julottan, mellan syltan och den turkiska julsalladen, eller helst allt på en gång. Mitt i denna pulserande jul- och mellandagskonsumtion finns en melankoli, eller i värsta fall nostalgi manifesterad. Men The Economist skiljer inte riktigt på dessa två känslotillstånd.
Jag tycker att melankoli mer är en känsla som bär insikt om att det saknade aldrig kommer tillbaka. Det är en accepterande sorg, som när vi begraver kraschade förhållanden eller döda anförvanter. Nostalgi däremot innehåller mer en vägran att inse att det gamla är borta, att hemlängtan går att stilla genom ett återvändande. Som när sextioåringar klär sig i skinnbyxor och åker på rockkonsert i en upputsad Opel Kapitän.
Nu är det snart 2010 och jag känner ingen nostalgi över 2009, som varit ett riktigt skitår. Nu stundar allvar. Det är Vinter-OS, fotbolls-VM och riksdagsval. I det senare kommer nog nostalgin att göra sig påmind. Medan vi melankoliskt konstaterar att om vi ens får vara med så blir det inga medaljer.