För mina läsare här i Piteå-Tidningen borde det inte behövas något föredrag kring mediernas makt, jag har intill leda predikat att det är medierna som organiserar det politiska samtalet, inte partierna. Medierna är inte en spegel av verkligheten, utan producerar en medieverklighet som skiljer sig ibland högst betydligt från den verkliga verkligheten.
Medierna är nyhetsrivna, inte analysdrivna. Det innebär att om en hund biter en brevbärare är intresset mycket lägre än om en brevbärare biter en hund. I synnerhet om det finns bilder på händelsen. Allt detta kokar ner till att folk som tror på det som står i tidningarna är vår tids dumskallar. Ungefär som folk som fordom trodde att storken kom med barnen eller att den som fingrar sig lite får håriga handflator.
Så hur är det då med det mediedrev som Håkan Juholt fått utstå? Bevisar inte det att Ljunggren haft rätt under alla år han tjatat om mediernas makt? Nja. Det går inte att upprätthålla mediemaktshypotesen ibland, och vid andra tillfällen strunta i den.
Medierna är lynniga. Det sägs att Juholt aldrig fick chansen. Men det är ett konstigt argument. Ingen partiledare i Socialdemokraterna har väl fått en sådan ooootrolig chans. Han lyftes upp från bakbänkarna i riksdagen till den högsta positionen. Det var rena vinstlotten, och det som skänktes honom från ovan - och han spelade han bort chansen på en enda natt.
Att komma som ett oskrivet kort till mediescenen är inte många förunnat som partiledare. Mona Sahlin exempel, hon hade Toblerone stämplat i pannan och fick aldrig samma möjlighet att göra ett första intryck som partiledare.
Juholt däremot han matade den mediala tigern med feta fläskbitar. Han satte sin domstolsdömda sambo på läktaren. Schabblade med sina hemfrågor som Libyen. Ljög medierna rätt upp i nyllet. Gled på frågan om vad som var rätt och riktigt med hyresbidraget. Etcetera.
När medierna på grund av detta fick klart för sig att den här partiledarsnubben var av en speciell kaliber så kastade de sig över honom.
Men samtidigt med viss respekt för den personliga integriteten, eftersom det var hans politiska missgärningar som stod i fokus. Inte den enskilda människans tillkortakommanden.
Hade Håkan Juholt varit föremål för ett brittiskt mediedrev hade bilden antagligen varit mycket värre.
Nu kommer dock den avgörande frågan inför framtiden, eftersom det här med Håkan Juholt är ett passerat kapitel, vad kan vi lära oss?
Alla som tycker att Håkan Juholt blivit orättvist behandlade av medierna - vad tycker ni om Carema?
Om inte Håkan Juholt fick en ärlig chans, har Carema fått det? Alla som följt medierna vet att Håkan Juholt tog ut ersättning för hela hyran. Och har sannolikt tyckt att han borde begripit att hans sambo skulle betala hälften. Alla som följt medierna vet att Carema Care väger åldringar blöjor för att kunna spara pengar. Och tycker sannolikt att det är för jävligt.
Men om sanningen är att vägningen var en del av ett utvecklingsprogram för att effektivisera inkontinensskydden, alltså ett besparingsprogram som ska göra blöjorna både bättre och billigare? Gör det skillnad i tolkningen?
Och om de regler som gällde för Juholt var oklara, gör det skillnad? Eller kan det ändå vara så att förnuftet ska ta vid där lagen slutar?
Lärdomen är alltså att de som i det ena fallet gråter över mediernas makt, medan de i det andra fallet tycker att mediebilden är helt riktig och bör vara utgångspunkt för stora politiska kursändringar, borde tänka efter lite. Så att de inte gör sig löjliga.