Jag har kanske skrivit det förr - det har jag säkert - men det kan i så fall inte hjälpas. Det kan aldrig upprepas för ofta så här års: Januari är en månad som borde avskaffas. Strykas ur almanackan och detta ju förr dess bättre.Enbart fakirer skulle i så fall känna saknad. Grinkallt, översnöade bilar, räkningar på hög, nya extrakilon att banta bort och så denna förlamande tomhet efter all uppståndelse runt jul- och nyårshelgerna. Det är nu vi verkligen skulle behöva all vacker julmusik, inte i december.
Antalet dagar i januari är visserligen inte 62, men det kan faktiskt lätt kännas så. Jag vet, det finns obotliga optimister som påstår att det redan börjat ljusna. Men det handlar i så fall främst om såna som stiger upp väldigt sent om morgnarna. I december hade vi, med luciatåg och adventsljus omkring oss, åtminstone julklappar och julledighet att se fram emot. Nu enbart oäääändliga oxveckor fram till påsk, en helg som tack och lov inträffar relativt tidigt i år men ändå först i början av april.
Skalder har diktat om både april, maj och september - j, till och med om november, men ingen har veterligen varit så galen eller på kaluven att han/hon funnit januari vara en månad värd att besjungas. Det är egentligen bara några rader av Helmer Grundström som jag tycker fångar in den rätta januarikänslan:
"Ingenstan gick en väg till Gud
och ändlöst fjärran låg våren."
Förr? Ja, det var kanske inte direkt bättre då men vi fick i alla fall köa inne på bankerna för att få räntan inskriven i våra bankböcker . Även den lilla januariglädjen har dock numera bestulits oss. Å andra sidan slipper vi räkna konsumkvitton, fast det finns stunder då jag faktiskt kan sakna den sysslan. En annan höjdpunkt i januari förr var att det var då, innan det nya året ens hunnit få upp styrfarten, som Nådiga luntan las fram. Finansministern ensam höll show och i över tjugo år hette han Gunnar Emanuel Sträng, fast för de flesta var han bara Sträng.
Strängs budgetar innehöll ofta politiskt sprängstoff som satte fart på det politiska blodomloppet. Sträng hade förvisso inte hästsvans, däremot både hängslen och svångrem och framför allt en vokabulär som han till stor del hittade på själv och som hans efterträdare i ämbetet inte ens kommit i närheten av. Det finns dom som urgerar en limit för bostadsbyggandet, men det ska dom ge f-n i, kunde han säga.
Inget manus behövde han heller, för sina magnifika, ibland trekvartslånga enmansföreställningar. En gång avslöjades han dock med en fusklapp, men på den fanns det bara tre punkter:
Ärade tittare.
Prisstegringarna.
Lönerna.
Med detta vill jag alltså inte ha sagt att januari var bättre förr. Men att våra politiker var roligare att lyssna på, det håller jag benhårt på.