Civilminister Ardalan Shekarabi är en ambitiös herre. Sedan regeringsskiftet 2014 har han drivit på för en regionreform.
En indelningskommitté, som leds av Barbro Holmberg (S) och Kenth Johansson (C), har nu presenterat ett första utkast till en ny regionindelning i Sverige.
Shekarabi har siktet inställt på att presentera regeringens slutgiltiga förslag i mars 2017 – det vill säga om ungefär ett år. Sedan väntar riksdagsbehandlingen.
Själv har jag länge haft uppfattningen att regering och riksdag borde bita huvudet av skam och helt avskaffa landstingen.
Det funkar utmärkt med ett statligt huvudmannaskap för sjukvården i Norge. Hälsoföretagen i Norge levererar sjukvård med hög kvalitet.
I realiteten tar även svenska staten ett stort ansvar för att det ska finnas bra hälso- och sjukvård i alla delar av vårt land.
Till exempel kommer 26 procent – mer än en fjärdedel – av intäkterna i Norrbottens läns landsting från statliga bidrag och skatteutjämningspengar. Till detta ska läggas att sjukvården är hårt reglerad av statliga förordningar och lagar, som läggs fast av riksdagen.
Därför skulle den enskilde medborgaren knappast märka någon större skillnad om det blev staten som tog över hela ansvaret. Men tyvärr finns bara ett begränsat politiskt stöd för att skrota landstingen.
Därför blir det sannolikt bara en reform som leder till att län och landsting förs samman i några större regioner.
I mina ögon är det en halvmesyr. Men det är ändå en förändring som gör det möjligt att spara en del i politikerkostnaderna och den regionala byråkratin.
Om fyra landsting och län i norra Sverige samlas i en region ger det chansen att kapa kostnaderna för landstingsråd, landstingspolitiker och tjänstemän.
Det kommer säkert att bli diskussion om var regionhuvudstaden och andra verksamheter ska förläggas.
Men man ska inte överdriva effekten av sådana beslut. Det är helt andra saker som avgör hur det går för en region eller ort.
Piteå förlorade sin ställning som residensstad i Norrbotten 1856. Men kommunen har, trots det, haft en fullkomligt lysande utveckling. Piteå har istället flyttat fram positionerna på andra områden – som handelsstad, skogsindustriellt centrum, genom Musikhögskolan, besöksnäringen med mera.
Härnösand, som är residensstad i Västernorrland, har under lång tid har upplevt den motsatta utvecklingen.
Staden, som en gång beskrevs som Norrlands Aten, har minskat befolkningsmässigt och tappat kraft.
Därför är jag mer bekymrad om hur det går med järnmalmspriserna och Norrbotniabanan än hur den offentliga regionförvaltningen ser ut.
Därmed inte sagt att detta är en oväsentlig fråga. Men det avgörande för utvecklingen i Norrbotten kommer att vara befolkningsutvecklingen.
Om regionen fortsätter att minska befolkningsmässigt undergrävs basen för både privat och offentlig verksamhet – inklusive sjukhus och vårdcentraler.
När regionerna Västra Götaland (tidigare Göteborg och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län) och Skåne (tidigare Malmöhus och Kristianstad län) bildades 1998 var man också noga med att fördela arbetsuppgifterna inom regionen.
Så blir det antagligen även i norr – till exempel att Umeå tar hand om sjukvårdsförvaltningen, Luleå om den regionala utvecklingsverksamheten, Östersund om kulturen och Sundsvall om något annat.
Men dit återstår en lång väg att vandra. Först ska Shekarabi tröska regionidéerna genom hela det politiska systemet – och det blir ingen söndagspromenad.
Många så kallade regionala företrädare, som ser sina positioner hotas, kommer att göra sina röster hörda.