Göbber å kärringar, huk er i bänkera, för nu ladder han öm!
Nästan alla har hört den, värmlandshistorien som Tage Erlander drog i Hylands hörna strax före jul 1962 och blev hans genombrott hos den stora publiken.
Nog för att han redan kunnat fira femtonårsjubileum som statsminister och visserligen hade socialdemokraterna sopat hem en brakseger (50,5 procent) i kommunvalet bara två månader tidigare men det var först nu han började framtona som landsfader.
Teve var ännu relativt nytt. Och att politiker framträdde i underhållningsprogram och bjöd på sig själva var svenska folket definitivt inte bortskämt med. Trots den odiskutabla succén verkar Erlander själv, om man ska tro hans dagbok, dock ganska tveksam till sin nya status.
"...en tröttsam men trivsam upplevelse, som inte tycks ha nämnvärt skadat mej eller partiet" heter det med ett rejält understatement i dagboken strax efteråt. Ett par dagar senare, 23 december, bekymrar han sig för ett alldeles nytt ansvar som plötsligt lagts på honom: "Makt genom att vara lustig - det går inte riktigt bra ihop."
Till samma fråga återkommer han sen även 31 december, i ett slags nyårsaftonssummering: "Inga djupsinniga betraktelser ska avslöjas. Annars har det verkligen varit mycket att fundera på. Framför allt vad denna lättköpta popularitet betyder. Hur blir till slut bilden av mej som politiker?"
Idag, ett halvsekel senare, vet vi, med facit i hand, att han inte hade anledning att oroa sig på den punkten. Men tankegångarna är typiska för Erlander: Ständigt reflekterande, sällan riktigt nöjd, självkritisk och märkvärdigt oförstörd av sitt långa maktinnehav.
När hans dagböcker började ges ut var det ju många som förskräcktes av hans hårda utfall mot andra, såväl regeringskollegor som politiska motståndare. Men samtidigt visades ett försonande drag: Han var minst lika skoningslös mot sig själv och sina egna brister. Omdömena om andra har mildrats med åren men självkritiken är kvar även när vi nu med årets utgåva är framme vid åren 1961-62.
Kongokris, Kubakris och inhemska motsättningar om EEC - dagens EU - kom i hög grad att prägla dessa år. U-hjälpen, pådriven av LO, seglar upp som en intern stridsfråga och en slitsam valrörelse avverkas. Till de privata glädjeämnen hör en semesterresa till Jugoslavien och första barnbarnet Gunnel vars märkvärdiga framsteg regelbundet noteras.
Hypokondrikern Erlander förnekar sig förstås inte. Är det inte magen så är det ryggen. Ibland tycker man sig läsa rena sjukjournalen. Men även mediefrågorna fördystrar. 1962 är året då Folket i Bild säljs till Bonniers, samtidigt som partiförlaget Tidens ekonomi är körd i botten och krismolnen hotar sig över Stockholms-Tidningen.
Allt som allt förblir det oavbrutet roande att på detta sätt få inblick i en svensk statsministers tankevärld - låt vara med ett halvsekels fördröjning. Ett annat Sverige avtecknar sig. Ett långsammare, lugnare och mindre medialiserat, ordet journalistdrev är inte uppfunnet. Inte ens på Erlanders tid var politiken någon idyll men i dagens ljus kan den faktiskt lätt te sig så.