En kris som blir allt djupare
Svenskarnas tro på den framtida ekonomin är minst sagt svag, men inte bara det; företagen tror också på sämre tider. Något som alla varsel om uppsägningar visar. De dystra prognoserna får dessutom stöd av Konjunkturinstitutet (KI). De mörka molnen på den svenska ekonomiska himlen är många och tycks bli fler för var dag som går.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är allvarligt eftersom det kommer att leda till nya varsel och i förlängningen till allt fler arbetslösa. Människor kommer att slås ut från arbetsmarknaden och ungdomar, som vill ha jobb, ställs utanför arbetsmarknaden.
Dystert. Inte minst för alliansregeringen som ständigt pratar om den goda svenska ekonomin och fortsätter med sina skattesänkningar.
Problemen hopar sig för finansminister Anders Borg (M) och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M). Statsminister Reinfeldt
(M) tycks befinna sig på en egen planet. Regeringen har nonchalerat den ekonomiska krisen och har sedan kommit med halvhjärtade åtgärder.
Tydligt är att kommuner och landsting kommer att få minskade skatteintäkter de närmaste åren. Den enda möjligheten att göra några större besparingar är då att minska personalen, vilket ofelbart kommer att gå ut över verksamheten inom vård, skola och omsorg. Varsel om uppsägningar har redan kommit.
I många kommuner är hemtjänsten underbemannad medan särskilda äldreboenden är en bristvara. Följden har blivit att anhöriga till äldre har fått ta ett allt större ansvar. Och det är åter kvinnorna, ofta medelålders döttrar till de gamla, som tvingas till oavlönat arbetet. Det går inte att i alla lägen förlita sig på att frivilliga krafter ska ta över det ansvar som samhället borde ha.
Inom skolan har neddragningar medfört att viktiga stödjobb som skolsköterskor och kuratorer blivit allt sällsyntare. Elever med särskilda behov får därmed mindre stöd än tidigare.
Inom sjukvården fortsätter vårdköerna att växa. Vårdgarantin är ett fint ord på papper, men fungerar inte i verkligheten. Allt medan sjukkassan ger sin egen bild av vad en svår sjukdom innebär för den enskilde. Vi har sett många exempel på kassans godtycke och nonchalans den senaste tiden.
I högeralliansens Sverige är det alltför många som ställs vid sidan.
Utanförskapet ökar. Det finns stora revor i välfärden och de blir allt större om den välfärdsbas som kommuner och landsting utgör tvingas till fortsatta besparingar.
Regeringen satsar på att hålla de två tredjedelar av befolkningen som tjänar bra och har säkra jobb på gott humör, men struntar i de samhälliga konsekvenserna att den övriga tredjedelen får en allt mer osäker tillvaro. Bristen på empati och åtgärder gör att utanförskapet nu kommer att växa dramatiskt.
Människors grundtrygghet finns inte på dagordningen.
Inkomstbortfallsprincipen har helt förkastas. Envetet talar man om en arbetslinje som sedan länge krackelerat. 2009 blir ett år med kraftig ökning av arbetslösheten. Det är framför allt de unga som får betala ett högt pris, men också de många som varslats inom tillverkningsindustrin.
I den lågkonjunktur och djupa finanskris som vi upplever i just nu är kampen mot arbetslösheten, och då i alla åldersgrupper, av avgörande betydelse för människors framtid.
Utan jobb ökar samhällsklyftorna, och det inte minst beroende på den borgerliga regeringens försämringar av a-kassan som gjort att drygt 500 000 lämnat denna, och många unga har inte ens anslutet sig. Hur ska deras vardagstillvaro klaras med en fortsatt snabbt ökande arbetslöshet? Hittills är regeringen svarslös.