En intellektuell mindre
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Socialdemokratin har, som statsbärande parti, fått det lite svårt med folk som skriver böcker och artiklar utan att synka med nästa valkampanj...
Ett av de få namn som vi kunde komma på var Anders Isaksson. Men då fick vi tränga in honom i sosseboxen med skohorn.
Nu har Anders Isaksson, endast 65 år gammal, gått bort.
Sverige har därmed en självständig tänkare mindre. Och frågan var om Anders Isaksson egentligen själv skulle ha önskat etiketten "socialdemokratisk intellektuell"?
Han kom som sagt aldrig att bli en naturlig del av arbetarrörelsen, eftersom han inte anpassade sig till det som var politiskt korrekt. Och trots de insatser han gjorde för att höja blicken från maktutövningens korta perspektiv, och berika diskussionen om välfärdsstaten, så uppskattades det inte alltid.
Som exempelvis hans böcker om överutnyttjandet av välfärdsstatens nyttigheter. Vad händer när pengarna inte räcker? När folk aldrig tycker att de får nog av det offentliga?
På den tiden ansågs det lite fult att ifrågasätta, som Anders gjorde med hårresande berättelser från folkhemmets vardag, att det allmänna bistod folk med bidrag, även om de egentligen kunde arbeta för att försörja sig själva.
Ett tiotal år senare visade det sig att även socialdemokraterna tyckte det var ett problem att välfärdsstaten utnyttjades ensidigt. Att inte kopplingen mellan egen insats och bidrag var tydlig.
Det var inte heller speciellt uppskattat inom socialdemokratin att han kartlade de nepotistiska släkt- och familjeförhållandena i rörelsen.
Socialdemokratin ville inte bli påmind om att de bildat en ny härskande klass, en politisk adel. Att det stora folkhemska frigörelseprojektet skapat en av staten finansierad maktelit - som dessutom hade den dåliga smaken att som alla andra maktgrupper gifta sig med varandra.
Hans stora projekt var dock böckerna om Per Albin Hansson. Det var en gigantisk uppgift som han efter stora vedermödor lyckades dra iland. Resultatet blev fyra böcker som borde vara obligatorisk läsning inom socialdemokratin för alla som verkligen vill förstå partiets väg till makten. Och Per Albins storhet, på gott och ont.
Jag frågade en gång Anders varför han gav sig på detta stora projekt. Helt själv, och utan livlina.
Anders berättade att han tagit beslutet när han just undgått döden i Afrika. Det var någon gång i början av åttiotalet när han var utrikeskorrespondent. En allvarlig sjukdom hade däckat honom och det vara nära att han strök med.
Men han överlevde, och då presenterade sjukhuset i Nairobi (tror jag det var) en fet sjukhusräkning som han förväntades betala.
Så när han låg där på sin sjuksäng och funderade vad han skulle göra med sitt liv insåg han att uppgiften borde vara att skriva en berättelse om välfärdssamhällets framväxt. En bok om Per Albin och vad det var som gjorde att den som hemma i Sverige hamnade på sjukhus inte behövde frukta för en gigantisk räkning...
Det var ett mycket klok beslut av en arbetargrabb från Piteå som därmed kom att lämna ett monument efter sig. Fler borde försöka göra så. Men utan att gå i någons ledband.