På 1800-talet dominerades svensk politik av Lantmannapartiet, vars representanter lade grunden för den industriella välfärdsstat som vi i dag lever i.
Lantmannapartiet byggde Sverige. Men trots storverk som avskaffandet av skråväsendet, ståndsriksdag och annat förtryck, trots inrättandet av skolväsende, byggandet av järnvägar och etablerandet av näringsfrihet, är det tunnsått med minnesmärken över dem.
Lantmannapartiet skapade förutsättningar för välfärden. Tack för det, nu vänligen: försvinn ur vårt kollektiva medvetande!
Kanske kan lantmannapartiets öde lära oss en del om hur världen fungerar.
Alla samhällsordningar är av övergående natur. Inget är för evigt.
Historien, liksom våra kungligheter, vänder blad.
Om lantmannapartiet strävat efter att framkalla utvecklingskraft ur svensk jord och skog, ur bergets malm och havets djup, avlöstes de av politiska rörelser att försöka göra detsamma med de krafter som finns begravda i folkdjupet.
Sådant är historiens öde. Vi kan se hur organisationer som exempelvis partier försöker hantera detta bittra faktum. De inleder sina ideologiska diskussioner med att prata om samhällsförändringar, värderingsförskjutningar och tidsandans krav, men slutar diskussionen med att försöka hitta någon idé som kan göra att deras organisation fortlever.
Alltså: först är det en idé som söker en organisation, sen är det en organisation som söker en idé.
Frågan är vad som är socialdemokratins idé?
Två huvudspår anmäler sig. Det ena är "människans frigörelse", det andra "solidaritet".
Socialdemokratin har på ett skickligt sätt lyckats kombinerad dessa två idériktningar. Men vad händer när de apparater och strukturer som byggts upp - för att med solidariska medel skapa ökad frihet för människor att utvecklas enligt sin egen kallelse - börjar bli ett hinder för utvecklingen?
Välfärdsstaten ökade vår frihet genom att avlasta oss från en massa risker som finns i ett industrisamhälle - som arbetslöshet, sjukdom och annan service. Detta gjorde oss beredda att kasta oss ut i samhällslivet och sälja vår arbetskraft i förvissningen om att går det åt pipsvängen finns det ett skyddsnät. Vi hjälper varandra och därmed oss själva.
Aptiten på kollektiv service - på riskutjämnande strukturer finansierade via skattesedeln och administrerad av det offentliga - ökade under rekordåren och en välfärdsstat som garanterade vår välfärd från vaggan till graven växte fram.
Allt var fina fisken, förutom att aptiten fortsatte att öka. Från basutbudet gick folk till att önska sig tilläggstjänster, variation, valfrihet, ökad effektivitet, mer för skattepengarna, flexibilitet, kundnytta och mervärde.
Dessa krav kunde bara tillgodoses till priset att gamla strukturer bröts ner. Socialdemokratin utmanade sin egen samhällskonstruktion. Men frigörelseprojektet kunde fortsatta, men inom ramen för ett system med fler privata aktörer och utan att offentliga verksamheter kunde räkna med att slippa konkurrens.
Frågan är om den socialdemokratiska organisationen nu tänker fortsätta att med framtidstro som huvudspår, följa med människor i deras strävan efter frihet under solidariska former, eller om partiet väljer att satsa på solidaritet i meningen bibehållna eller återupprättade välfärdsstatliga institutioner?
Om den socialdemokratiska organisationen överlåter framtidsprojektet åt andra gör det inte så mycket. Det viktiga är att någon förvaltar idén om människans frigörelse. Stafettpinnen kan tas över av någon annan.