För en tid sedan hängde jag på ett amerikanskt hotell i Kina och i lobbyn är det problem med en full ryss. Det är sådana här gånger man känner sig kosmopolitisk. Vilken fantastisk värld vi lever i! Ryssen har druckit för mycket vodka, minst 10 kineser försöker få honom att lugna ner sig och den amerikanska hotellmiljön är precis som vore vi på Howard Johnson i Seattle eller Säffle.
Frågan är vem som är vad dessa globaliseringens dagar? Är ryssen rysk, eller bara en person som druckit för mycket? Ska kineserna uppfattas som företrädare för Mittens Rike eller som underbetald säkerhetspersonal? Och är ett amerikansktägt hotell i Kina verkligen att betrakta som något från USA?
Enligt den gamla logiken, den som växte fram under mänsklighetens första historiska period, tillhörde vi en viss släkt. Blodet band oss samman. Det blev då också naturligt att familjegemenskapen var den tankefigur som stöpte människors medvetande. Individer fanns, men bara som en del av en organism vars överlevnad stundtals krävde att enskilda offrade sig. "Gift dig med grannpöjken så väver vi samman våra gemensamma resurser inför framtiden", lät budskapet.
Det är samma logik som för de flesta föräldrar fortfarande betyder att de är beredda att offra sina liv för sina barn. Fast förr gällde den offerlogiken inte bara de egna närmaste anförvanterna, utan släkten i sin helhet. Och det var den logiken, som fram till för bara ett årtionde sedan, också gällde unga män som blev inkallade till värnplikt: "Om ryssen kommer förväntas du agera kanonmat tills NATO kommer och räddar oss. Dö för ditt land unge man!"
Den nationella logiken behärskade oss under ett par århundraden. Genom skolan, propagandan och den allmänna meningen var vi svenskar, en folklig gemenskap, med ett kollektivt öde som markerades av Smygehuk i
söder och Treriksröset i norr. En nationell gemenskap med ett älskat kungahus som Storpappa längst upp, så småningom kompletterad, och senare ersatt, av en folkvald Landsfader. Vi var tillsammans! Och förväntades anpassa oss till denna totalitet av människor med svenskheten som kännetecken.
Denna identitet är idag inte speciellt förankrad vare sig i blodsgemenskapen eller nationellt projekt. Det gemensamma luckras sakta upp. Den kollektiva medvetenheten graviterar inte längre kring nationen
Sverige eller "det svenska folket", utan snarare kring tillfälliga gemenskaper baserade på var i livscykeln vi befinner oss, vad våra individuella preferenser för stunden säger oss. Folk åker på konferens och blir kära. Skickar ett SMS hem och begär skilsmässa. Och påbörjar radhusprojekt 2 eller 3. Får lite bonuskids, en ny svärmor och infernaliska julklappslistor. Samt lite logistiskt krångel kring annandagens julmiddag när 3 olika farfarsvarianter (med i värsta fall ny flickvän) förväntas dyka upp. (För er som har detta dilemma som blodigt allvar - det kostar cirka 8 papp per person att dra till Thailand över jul.) Satsa på dig själv! Var lycklig! Ta inte skit! Låt ödet omfamna dig!
Fast vi kan se hur det nu försiggår ett försiktigt projekt för att återskapa en ny gemenskap, som gör att människor igen är beredda att överge sin individualitet och hänge sig åt en kollektivistisk solidarisk broderlig systerlig organisk sammansmältning med andra människor. Och slutar tänka på sig själv så förbannat.
Men det blir nog svårt. Tror det kommer att finnas fulla ryssar även i fortsättningen, som efter lite tumult står i en amerikansk hotellbar i Kina och känner sig ensamma och övergivna.