En frihetsfest för framtiden
Systemskifte Som de flesta av oss sannolikt uppmärksammat under veckan så har det gått 20 år sedan Berlinmurens fall. Själv stod jag där på Pariser Platz strax framför den på kvällen vackert upplysta Brandenburger Tor på måndagen den 9 november. Just på dagen när muren föll ihop som ett korthus och Tyskland enades och världen förändrades.
Björnen är Berlins stadssymbol.
Foto:
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nu var inte vädret det allra bästa för ett folkligt firande. Regnet vräkte ner, men tusentals människor hade ändå samlats för finalen efter över en veckas firande av murens fall. Det som imponerade mest på mig var att man byggt upp en ny drygt kilometerlång mur av frigolit just där den gamla muren delade öst och väst. På denna hade barn, ungdomar och konstnärer gett sin bild av muren. Strax efter klockan 19.00 föll muren som dominobrickor. En del av er såg det säkert i teve. Men blöt blev man.
Här stod kända politiker på rad. Alla från Frankrikes president Nicolas Sarkozy till Rysslands president Dmitri Medvedev och däremellan Storbritanniens premiärminister Gordon Brown och utrikesminister Hillary Clinton från USA. För att inte glömma den just omvalde tyske förbundskanslern Angela Merkel och vår egen Fredrik Reinfeldt.
Bortsett från alla korteger genom centrala Berlin, där allt annat än korteger måste stå stilla, så var sig Berlin sig likt. En stad som vuxit och kanske på sikt utmanar Paris som Europas kulturhuvudstad.
Museerna är många. Allt fler konstnärer, även från Sverige har bosatt sig i Berlin. Och det jag framförallt uppmärksammade efter tidigare besök i Berlin var att så många svenska röster hördes. Vi har börjat upptäcka Berlin. Och det är inte fel.
Om Berlin var grått och dystert som en svensk novemberdag var det desto intressantare att följa allt som under några dagar skedde kring 20-årsjubileet efter murens fall. Att se Lech Walesa i keps tryggt beskåda allt som hände runt omkring honom. Att uppleva den väldige, och numer rullstolsburne Helmut Kohl, 79 år, som var Tysklands ledare då för 20 år sedan. Att höra honom berätta om sina intryck av vad som sedan hände, och varför han valde att snabbt ena öst och väst är historia. Eller en grånad 78-årig Michail Gorbatjov, som var verkmästaren bakom murens fall. Trevligast för mig personligen var förstås att få skaka hand med Hillary Clinton. En trevlig tjej!
Wonderful, from Sweden? Yes, svarade man blygt.
Men det fanns också ett allvar. Efter 20 år är arbetslösheten mer än dubbelt så hög i den gamla östra delen av Tyskland trots att det under under dessa 20 år satsats motsvarande ofantliga 800 miljarder kronor för att få fart på de östra provinserna. Allt tar sin tid. Många "ossis" drömmer sig tillbaka till Östtyskland, då fanns jobb och trygghet, men demokratin och friheten vill man inte släppa. Och så alla de som försökte fly från öst till väst, där minst 200 dödades. Men det vi som fanns på plats fick uppleva var en fest för friheten och för det nya Europa som just nu håller på att formas, men inte utan problem.
Så åter till vardagen. Även för Tyskland med sina många arbetslösa och sin jättelika låneskuld.