En forsknings- resandes bekännelser
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I helgen, exempelvis, umgicks jag en del med den folkpartistiska stammen.
Den är mycket präktig och välskött. Det finns en massa individualister som bubblar runt som fria partiklar, men i huvudsak är det ett välartat gäng som svårligen går att urskilja ställd bredvid dito socialdemokrater eller moderater.
Den ene partisten liknar den andre. Fast själva tror de att de är unika. En likhet är att de som grupp lever på politik, de har investerat en stor del av sitt liv i den speciella valuta som utbetalas bara i deras egen grupp och i allmänhet är värdelös i andra delar av den partistiska skogen.
Förvisso finns det exempel på några som lyckas byta stam. Ett färskt sådant är Ulla-Britt Hagström som för en tid sedan hoppade från kd till fp. Hon har skrivit om detta i boken "30-åriga kriget för jämställdhet, vägen från kristdemokraterna till folkpartiet".
Det är ingen riktig renegatbok som exempelvis Per Meurling, vars bok om kommunismen i Sverige, utkommen på femtiotalet, var en rasande uppgörelse med det parti han tillhört i många år. Och tidigare än så, i början av 1900-
talet, utkom "Barbarskogen", en fruktansvärd skildring av den unga arbetarrörelsens karriärister, signerad avfällingen K.G. Ossiannilsson, som sedermera kom att skriva dikter till Mussolini och driva en bondekonservativ linje.
Vi har också Kjell-Olov Feldts "Alla dessa dagar" som av många uppfattades som en renegatbok eftersom den kom mitt i en valrörelse där s hade stora svårigheter redan innan Feldt bestämde sig för att tala ur skägget.
Hagströms bok är egentligen ingen sådan excess, utan en ganska resonerande och personlig beskrivning av den politiska karriären. Visst är hon lite långsint ibland, men det tycks också vara tydligt att hon kunnat gå från kristdemokraterna till folkpartiet utan att ändra något i sin egen personliga uppfattning.
Fler politiker borde byta parti. Fler politiker borde också skriva böcker så vi får veta hur det egentligen är. Fler politiker borde säga högt vad alla säger tyst. Ett bra exempel på detta är Camilla Lindberg, folkpartistisk riksdagsledamot, vars distrikt Dalarna var de första att säga högt att Lars Lejonborg borde avgå.
Tack vare det dalska klarspråket kommer nu folkpartiet att ha en ny fräsch partiledare i nästa val.
Lindberg är dessutom ganska ny i sitt parti och hade inte lärt sig sitta fint, utan trodde att hon med ett starkt väljarmandat i ryggen skulle tala för folket.
De folkpartistiska småhövdingarna försökte tukta henne, men sanningen är som bekant eldfängd, och mitt i disciplineringsförsöken kom Lejonkungen att bli detroniserad.
Så kan det gå.
Kanske har socialdemokraterna något att lära av detta. Alla som nu lägger skulden på Göran Persson för att partiet förlorade valet bör fråga sig vad de själva sade innan katastrofen var ett faktum.
Vem sade åt Göran Persson att det var dags att gå när det var dags för honom att gå? Det skulle vara intressant att veta. När han sedan väl gick var det för sent.
Nu kommer Första maj snart som ett gyllene tillfälle att tala klartext. Låt predikanterna som står längst fram under mötet och läser innantill ur centralt författade cirkulär veta var skåpet ska stå.
Som forskningsresande bland partister kan jag säga att detta är en ännu oöverträffad metod att göra samhället bättre - tala klartext, högt och tydligt så att alla kan höra.