Kritiken mot Margot Wallström den senaste veckan blev oförutsedd sned, efter att hon meddelat att Sverige kommer att avsluta samarbetet med Saudiarabien. Kritiken kommer inte från EU, våra grannländer eller från FN utan från svenskt näringsliv, liberala debattörer och från de borgerliga partierna. Hon framställs som korkad när hon avslutar ett samarbete med en så viktig utrikespolitisk aktör som just Saudiarabien och strategiskt dum att hon gör det nu.
Det är självklart att Margot Wallström får motta kritik från svenska näringslivstoppar och från de borgerliga partierna. Den västerbottniska riksdagsledamoten Edward Riedl (M) skrev tidigare på sin blogg att: ”Jag tycker det är bra att vi fortsatt idkar handel med andra länder, även diktaturer, då det skapar jobb och välstånd.”
Och det är där skiljelinjen går. Att bedriva en feministisk utrikespolitik handlar om att göra precis tvärtom mot vad näringslivet och Moderaterna anser. Vårt välstånd får aldrig vara på bekostnad av andra människor. Kanske har vi varit naiva och trott att den typen av argumentation stannade vid försvaret av apartheid i Sydafrika, men det blir allt tydligare att samma värderingar ligger kvar än i dag.
Samtidigt som Wallström fått kritik för sitt agerande har hon också gjort sig ett namn som en utrikesminister värd namnet. När näringsliv och borgerlighet är ytterst kritiska till att Wallström sätter människovärde och jämlikhet i förstahand i stället för ett smutsigt handelsavtal står det en enad arbetarrörelse bakom henne och hyllar hennes beslut.
Till SVT under fredagen säger hon att hon inte ångrar sina uttalanden om Saudiarabien, även fast många diplomater menar att den typen av kritik bäst framförs bakom stängda dörrar och inte i offentliga sammanhang. ”Ibland måste man stå upp för sin kritik och inse att det får följder och vi kan inte låta andra bestämma vad vi ska säga och inte”, citeras hon.
Katrine Marcal jämför i en söndagskrönika på ledarplats i Aftonbladet hur Wallström och tidigare utrikesministern Carl Bildt (M) framställs i offentligheten . Hon skriver hur tydligt det blir vem som anses föra en hård respektive mjuk utrikespolitik, och vem som anses vara den som fattar de genomtänkta besluten. Wallströms egenskaper framställs inte i positiva ordalag. Och det är synnerligen intressant.
Samtidigt som vår omvärld ser på Margot Wallström med respekt över hur hon har fått Sverige som första västerländska land att offentligt sätta ner foten mot ett av de mest inflytelserika arabländerna och rikta stark kritik mot deras syn på kvinnor, på demokratin och på de mänskliga rättigheterna framställs ändå det i svensk kontext som något oansvarigt, korkat och näst intill vårdslöst. Carl Bildt å andra sidan framställs som analytisk, resonabel och vettig. Han ses som den som tar de tunga besluten och ser nyktert på vapenhandeln. Marcal pekar ut den gångna veckans politiska diskussion som patriarkal, och självklart är jag beredd att hålla med. Ska Wallström kritiseras ska kritiken i alla fall vara saklig.
Men, när kritik inte är rättfärdigad bygger det oftast på bakomliggande faktorer. Det är lättare att avfärda Margot Wallströms politik som känslomässigt irrationell än att som kritiker tvingas stå till svars för hur Wallström aktivt tagit avstånd från att stöpa utrikespolitiken efter Wallenbergarnas form. Andra skribenter har redan uttryckt det innan mig, men Wallström gör mig stolt över att vara svensk socialdemokrat. Och för att citera en kollega: ”Ska man kritisera Wallström för att hon jämfört Saudiarabien med medeltiden är det bara för att hon är orättvis mot medeltiden”.