En ensam bukett på Karl Marx grav ...
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Min egen förstamaj-premiär blev inte av förrän 1964 i Södertälje där jag befann mig på Scania Vabis - som det ännu hette - i egenskap av rörlig arbetskraft. Då för tiden betydde ju bokstäverna AMS åtminstone i Norrlands inland rätt och slätt Alla Måste Söderut.
Talaren var ett från Stockholm utsänt kansliråd vid namn Fingal Ström, en man jag senare, märkligt nog, skulle återse som musikkritiker i Västerbottens Folkblad i slutet på sjuttiotalet. Vad han sa har jag inte minsta minne av. Däremot minns jag tydligt att ett av det årets paroller var "Frige Heinz Brandt", syftande på en fackföreningsman som råkat illa ut i dåvarande Östberlin.
Några decennier senare befann jag mig i London, samma dag som Tony Blair och New Labour vann sin historiska jordskredsseger. (Nu påstår hans kritiker att Blair varken är "new" eller "labour" längre ...)
Allmänt val på första maj kan tyckas underligt, men i Storbritannien väljer man alltid på en torsdag och första maj är inte helgdag längre. Inga röda fanor följaktligen i sikte men jag fick ändå för mig att helga dagen med att uppsöka Highgate-kyrkogården där Karl Marx är begravd.
Efter felåkning med tunnelbana och åtskilligt svettigt promenerande, då jag fick skäl att förbanna mina nyinköpta skor, nådde jag så småningom också mitt mål. Om jag väntat mig en storinvasion dagen till ära hade jag dock blivit besviken.
Det enda som bar vittne om andra besökare ute i samma ärende var en bukett röda nejlikor slokande i solgasset. Annars stod Marx där helt bortglömd på arbetarrörelsens egen dag. Hos oss har den varit röd dag i almanackan sen 1939.
Fast Gustav Möller, socialministern som tog initiativet, var inte vidare nöjd med hur den nya helgdagen firades. Hade han trott att dagen främst skulle ägnas "åt bilutflykter och andra andligen lika betydelsefulla idrotter" hade det lika gärna fått vara, skrev han lite bittert i sina memoarer tjugo år senare.
För högern har röda fanor alltid bokstavligen varit ett rött skynke. Angrepp på förstamajfirandet har heller inte saknats. Att de nu klingat av bottnar troligen i förhoppningen att det ska dö ut av sig själv. Måtte de i så fall få gruvligt fel. I år borde det snarare vara läge för en nytändning. Hittar folk inte motiv för att gå ut och demonstrera när högern regerar, de rika berikas, strejkrätten hotas och klyftorna ökar, när skulle det då vara?
Det som gett färg och känsla åt första maj är inte bara de röda fanorna utan minst lika mycket musiken och lyriken. Den unga arbetarrörelsen hade många skalder som diktade om första maj. Hannes Sköld var en av dem:
Första maj, första maj,
varje sliten kavaj
blir en mantel
av strålande ljus ...
I norska Stavanger fanns det rentav en daglig tidning som hette 1 Mai. Under detta namn kom den ut ända till mitten på femtitalet. Då döptes den om till det mer alldagligt klingande Rogalands Avis.