Idag talas det istället om bostadsbrist som aldrig förr. Det byggs helt enkelt för lite där behoven finns och så har det varit i flera år.
Vad som ytterligare hänt är att bostadssegregationen ökat och att de grupper som redan har svårt att få sin röst även har svårt att hävda sig på bostadsmarknaden.
Allt fler har hamnat i kläm när bostaden allt mer förvandlats till en vara på en marknad i stället för en rättighet för alla. De resurssvaga hushållen har små chanser att får sin röst hörd i den nya tidens bostadspolitik.
Den trångboddhet som byggdes bort under framförallt miljonprogrammets 1970-tal är på väg tillbaka. Idag är det inte ovanligt att stora familjer får klara sig med små lägenheter, lägenheter som dessutom har jämförelsevis mycket höga hyror medan ungdomar som inget annat vill än flytta till att sin första bostad inte har möjlighet till detta.
Hyresrätten har hamnat på undantag. Idag finns få byggherre som kan uppföra en hyresrätt som vanligt folk har råd att bo i. Det är dyra bostadsrätter som gäller. Tillsammans med att bostadsbyggandet i Sverige tillhör det lägsta i Europa har stora obalanser skapats, som det tar långt tid att bygga bort.
Det krävs ett mer samlat grepp över bostadsbyggandets mål och inriktning. Typ de krafttag som togs med miljonprogrammet, men utan de misstag som då gjordes. Det har fumlats för mycket och för länge med bostadspolitiken.
En bra bostad till en rimlig kostnad är en rättvisefråga. Idag byggs framförallt bostadsrätter till människor som har råd att betala en hygglig slant för sitt boende. Det lönar sig allt mindre att bygga hyresrätter, eftersom få har råd att betala den kvadratmeterhyra som idag gäller för nyproducerade lägenheter.
Under senare åren har landets hyresgäster kunnat glädjas åt att hyreshöjningarna kunnat hållas på en rimligt låg nivå. Någon enstaka procent i höjning bara. Det är bra, men anmärkningsvärt är hur den sociala bostadspolitiken trängts undan när de marknadsliberala idéerna fått allt större genomslagskraft. Framförallt i storstäderna.
Hur vi bor, var vi bor och hur mycket det kostar att bo är viktigt.
Det kan inte vara rimligt att många låginkomsthushåll måste använda hälften av sin inkomst till att betala för sitt boendet medan högavlönade får allt bättre bostadsförhållanden.
I spåren av de höga boendekostnaderna har bostadssegregationen ökat.
Inte minst i storstäderna, där det är full lekstuga vad gäller utförsäljning av allmännyttan. I vissa bostadsområden har vi därför fått en koncentration av en välbeställd och köpkraftig medelklass. I andra samlas de som blir över; ensamstående med barn, arbetslösa och invandrare.
Målet måste för en sund bostadspolitik måste vara att all bostadssegregationen motverkas.
Förhoppningen om en rättvis bostadspolitik kan med den nuvarande regeringen läggas på hyllan. Inget talar idag för att bostadssegregationen kommer att motverkas.