I grund och botten har Sverige ett bra näringslivsklimat. Varje år jämför World Economic Forum konkurrenskraften i världens ekonomier. Det handlar om faktorer som tillgång till fungerande offentliga institutioner, infrastruktur, politiskt klimat, befolkningens utbildningsnivå, förhållandena på arbetsmarknaden, teknologisk utveckling och innovationskraft. I den senaste rankingen hamnar Sverige på sjätte plats av 138 jämförda länder. Bara Schweiz, Singapore, USA, Nederländerna och Tyskland anses ha starkare konkurrenskraft.
En annan intressant mätning kommer från World Intellectual Property Organisation, WIPO, som gör ett globalt innovationsindex varje år. Sverige ligger på tredje placering i mätningen där totalt 141 länders innovationsförmåga granskas. Endast Schweiz och Storbritannien betraktas som mer innovativa.
Det säger en hel del om förutsättningarna för produktivitet, utveckling och tillväxt i vårt land. Sverige och svenska företag har ett bra utgångsläge. Därför finns inga skäl att plocka fram domedagsprofetiorna när Ericsson nu planerar att skära bort 3 000 tjänster i Sverige. Visserligen är det ett hårt slag för berörda människor och orter som Kumla och Borås. Men det är inte slutet för Sverige som industrination.
Noterbart är dessutom att Ericsson, parallellt med neddragningarna, planerar för att nyanställa 1 000 ingenjörer med inriktning på forskning och utveckling i Sverige. Även i framtiden kommer Ericsson att vara ett företag med betydande verksamhet i och starka kopplingar till Sverige.
Lars Magnus Ericssons legendariska företag (som började som en liten verkstad på 13 kvadratmeter 1876) förblir ett starkt svenskt varumärke. Precis som tidigare kommer Ericsson att vara ett svenskt telekommunikationsföretag med internationell inriktning. Men problemen för Kumla och Borås ska inte underskattas. Det kommer att krävas extraordinära närings- och arbetsmarknadsinsatser för att hantera situationen.
Ericsson-anställda, som nu förlorar sitt jobb, behöver få hjälp och stöd att hitta nya vägar till en annan försörjning. Regeringen måste vara beredd att lätta på plånboken och skjuta till mer pengar till både arbetsmarknadsutbildning och arbetsförmedlingsinsatser.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och näringsminister Mikael Damberg måste vara på tå och använda hela den politiska verktygslådan.
Ingen är betjänt av att människor blir permanent utslagna från arbetsmarknaden. En sådan utveckling har ett högt socialt pris för Sverige och samhällsekonomin i sin helhet. Därför gäller det att politiken medverkar till att bygga broar över de mörka vatten som nu följer i spåren av Ericssons neddragningar.
I det avseendet finns mycket att lära av gammal klassisk svensk arbetsmarknadspolitik.
Sverige har klarat stora strukturomvandlingar förr. Varvs-, stål-, gruv- och skogsindustrin hör till traditionella näringar som förändrats i grunden. Men när gamla jobb försvunnit har samhället ställt upp och hjälpt människor till en ny tillvaro. Så måste det fungera även på den moderna arbetsmarknaden.