Att varje dag vakna och veta att Sverigedemokraterna är tredje största parti känns inte längre lika mycket som en mardröm, trots att det bara är ett par veckor sedan jag skrev det i spalten 2 september och trots att partiet i den senaste mätningen verkar större än någonsin
I stället börjar jag känna en svag men ljuvlig optimism och tänker att 80 procent av befolkningen inte väjer SD. Den låsta politiska situationen i EU ger inte mycket hopp utan det som framförallt ger framtidstro är det tycks pågå en folklig resning när det gäller humanitära och flyktingpolitiska frågor. I förra veckan var jag på manifestationen Refugees Welcome Göteborg. Det var som om den sverigedemokratiska brunfuktiga filten som länge legat över oss lyftes och släppte loss en flod av solidaritet. Den snålfilt som fått oss att spela ut grupper mot varandra, fått oss att tala om volymer och siffror och om ”hjälp på plats”. Det låter så bra – men är så okunnigt, för som vi vet har hjälp på plats getts i flera år.
Medmänsklighet och återhållen vrede präglade alla tal och även de närmare 20 000 som samlats, vrede över att vi mot allt bättre vetande håller på att låta ännu en humanitär katastrof äga rum.
För vad är vår valfrihet och vårt välstånd värt, för oss som samhälle och som enskilda individer när andra människor förnekas samma livsrum? Inte mycket, såvida vi inte bäddar in oss helt i förnekelse och ångestdämpande medel och på så vis tränger bort världen.
Jag tror att det som händer just nu kan vara en kursändring, ett paradigmskifte, i hur vi betraktar våra medmänniskor. Kanske var det bilden av barnet på stranden som blev droppen. Kanske var det livsstilsreklam om designfåtöljer och annat som plötsligt stod oss upp i halsen. Kanske många års uthålligt människorättsarbete som bär frukt. Kanske en insikt om att många har det förhållandevis hyggligt. Kanske allt samtidigt. Kanske är jag naiv – men tycker mig ha hyfsad koll på politiska och andra depressioner. I alla fall börjar min släppa taget och jag ser detsamma i min omgivning. Trots all förtvivlan, sorg och hopplöshet som världsläget ger upphov till. Likgiltighet och depression är värre, det är förlamande.
Aktivister har uthålligt och länge jobbat både i flyktingfrågan och i andra människorättsfrågor. Många, många människor arbetar ideellt och professionellt för solidaritet och jämlikhet. Men det finns också ett utbrett informerat ointresse. Området har betraktats som ett kunskapsfält – bara alla får tillräcklig kunskap så kommer vi att kunna utbilda bort orättvisor och ojämlikhet. Vi utbildar och utbildar, jag har hållit på i över 20 år. Och visst är det nya generationer som behöver utbildas – men det som i grunden också krävs är dels en attitydförändring, dels att en soldirisk människosyn, empati och sympati byggs in i system som blivit människofientliga, ineffektiva och sjukligt protektionistiska.
En arbetskamrat har erfarenhet av att jobba på plats, i flyktingläger. Hen menar att folks givmildhet är lovvärd men ofta missriktad. Folk måste lyssna på proffsen som vet att en tjuga till ett matpaket i lägren via en hjälporganisation hjälper mer än mina gamla byxor. Röda korset på gatan härintill har fått sätta en skylt på dörren om att de inte har plats för mer saker.
Jag håller med men samtidigt kan denna givmildhet vara ett tecken på att något sker inom människor. En omtanke, ett sentiment av något slag som visar att vi ännu inte är helt förstelnade. Att vi har lärt av historien.
För att återvända till min förra krönika om att skapa samtidsberättelser verkar det som om en sådan berättelse sker nu. Folkets berättelse.