Att varje dag vakna och veta att Sverigedemokraterna Ă€r tredje största parti Ă€r en mardröm. Ett Ă„r har snart gĂ„tt sedan det senaste riksdagsvalet. SD och deras huvudfrĂ„gor flyktingmottagande och tiggeri har lyckats hĂ„lla sig pĂ„ den mediala dagordningen. Och i snart ett Ă„r har jag saknat ett unisont stĂ€llningstagande för en generös och human flyktingpolitik, mot rasism och för mĂ€nskliga rĂ€ttigheter frĂ„n alla andra riksdagspartier. Visserligen sĂ€ger droppar partierna dĂ„ och dĂ„ nĂ„got förslag, exempelvis Centerns och Folkpartiets om snabbspĂ„r i asylutredningen â men det Ă€r dags för kraftsamling nu.
Det stora problemet i Sverige Àr, som jag ser det, inte flyktingsmottagandet utan att SD vÀxer. Att allt fler nÀrmar sig fascismen sliter landet itu och skakar den vÀrdegrunden om mÀnskliga rÀttigheter och jÀmlikhet. Denna spricka Àr hotfull.
Men trasigheten kunde skönjas redan nĂ€r Alliansen kom till makten 2006 och den förstĂ€rktes av en politik som tillförde medelklassen allt större resurser samtidigt som en bild av ett utanförskap mĂ„lades upp. Socialdemokraterna förmĂ„dde inte leverera en berĂ€ttelse om vĂ„r tid â och tycks inte lyckas bĂ€ttre nu. ĂndĂ„ var S förr sĂ„ duktigt pĂ„ att skapa förestĂ€llningen om det jĂ€mlika âfolkhemmetâ. Under decennier förmĂ„dde den förestĂ€llningen att trycka ner fascistiska tendenser och skapa en hyfsad kĂ€nsla av solidaritet och enighet i befolkningen. Tendenserna fanns men tillĂ€ts inte komma upp till ytan. DĂ€r av det vĂ„ldsamma behovet av att âsĂ€ga sanningarâ som âman inte fĂ„r sĂ€ga i Sverigeâ. Det svĂ„rt bedöma om det var sĂ„ lyckat att undertrycka dessa farliga tendenser. Dagens situation kan förmodas vara en följd av bristande politisk insikt om att det inte gĂ„r att leva pĂ„ en illusion om inte alla gemensamt hĂ„ller fast i den. Folkhemmet höll inte för de marknadsliberala rycken.
Mycket i politiken har kommit att kretsa om att âskapa en berĂ€ttelse om vĂ„r tidâ. HĂ€r har SD varit skickliga pĂ„ att utnyttja det utrymme som skapades av Alliansen att stĂ€lla grupp mot grupp pĂ„ ett förenklat sĂ€tt och utfĂ€sta lösningar de inte behöver ta ansvar för. Ăn sĂ„ lĂ€nge.
Samtidigt, som magasinet Fokus belyste hÀromveckan, finns det annat att bekymra sig över, exempelvis de ökande sjuktalen. Fokus Àr inte de enda som pÄtalat detta orovÀckande faktum, dÄ och dÄ har det rapporterats i nyheterna, men denna sakfrÄga drunknar i den hetsiga flyktingdebatten.
Det Ă€r inte sĂ„ konstigt att sjuktalen ökar. Folk har nĂ€stan jobbat ihjĂ€l sig pĂ„ en allt osĂ€krare och otryggare arbetsmarknad. Nu har de gĂ„tt in i vĂ€ggen. Alliansens Ă„tgĂ€rder för att fĂ„ ner sjuktalen handlade mer om âstory tellingâ Ă€n verkliga insatser för fler, tryggare jobb, bĂ€ttre arbetsmiljö och minskad stress. I stĂ€llet doldes dessa frĂ„gor med hjĂ€lp av metaforen livspussel, vars ansvar att lösa vilar pĂ„ individen. NĂ€r arbetslinjen introducerades och fackförbunden tappade i styrka var detta lĂ€tt att förutse men i stĂ€llet för att ta larmen om den ökade psykiska hĂ€lsan pĂ„ allvar pressades mĂ€nniskor av den alltmer inhumana försĂ€kringskassan. Ett guldlĂ€ge för ett parti som vill skapa en berĂ€ttelse om hur flyktingpolitiken gĂ„r ut över de sjuka.
Det Àr sÀkert bra att kunna skapa en berÀttelse som gÄr hem i folklagren. Men en berÀttelse allena rÀcker inte utan mÄste ocksÄ fyllas med substantiella politiska lösningar och klargöranden. Det Àr hÀr jag försöker lugna mig sjÀlv med att SD inte kommer att lyckas. Utöver rikspolitikernas eviga gnÀll om flyktingar har partiet inte mycket att komma med, sÀrskilt pÄ lokalplanet.