En annorlunda krigskorrespondent
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Era fega djävlar!
Anna Politkovskaja bevakade kriget i Tjetjenien sedan sommaren 1999. Hennes uppdrag för tidningen Novaja Gazeta var att skriva om civilbefolkningen och de ryska soldaterna.
Vi träffades några gånger. För tre år sedan reste jag till
Moskva för att göra en intervju. Hon var lågmäld och rar. Långt, långt ifrån de schabloner som omger en krigsreporter. Tunn vit skjorta, ankellånga ljusa jeans med brodyr och ormskinnssandaler med klack. Vackra örhängen.
Nu satt hon på sitt ljusa, enkla kontor och klickade sig igenom e-post och besvarade telefonsamtal. Vi diskuterade frågor om hur man håller sig fräsch... (jag klagade förstås på mig själv) och Anna sa: "En kvinna ska aldrig äta efter klockan sex på kvällen, då håller man vikten". Det hade hennes mamma alltid sagt.
Kvällen innan hade hon varit på vippen av bli arresterad i Grosznyj. En officer på flygplatsen hade påstått att hon inte hade tillstånd att resa och att hon hade samlat in negativ information om Moskvas kandidat inför kommande presidentvalet i Tjetjenien, Achmad-Chaddzij Kadyrov (han blev senare mördad). Officeren som representerade säkerhetstjänsten hade slängt fram sin pistol på bordet och sagt att han skulle " vidta åtgärder".
"Men sådant fungerar inte på mig", berättade Anna.
"Jag var lugn, jag vet att man måste hitta ett gemensamt språk i sådana situationer. Jag sa: ’ni har inte rätt till detta, ni bryter mot lagen’. Han svarade ’Här finns ingen lag, här är krig!’ ’Om ni säger att det inte finns lagar’, fortsatte jag, ’så är ni ingen officer, då ska jag visa detta’."
Anna Politkovskaja blev 48 år och var ensamstående mor till två barn. Hon bodde i en lägenhet i centrala Moskva. Hur kunde hon utsätta sig för sådana risker?
Jag minns den dag jag fattade mitt beslut att inte längre åka till krigszoner. Det var när inbördeskriget brakade loss i Kabul augusti 1992 och jag hade en treårig dotter hemma (Anna). Raketerna svepte över himlen. Jag förstod att detta inte var min uppgift längre: I första hand var jag mamma, i andra hand fotograf.
Varför använde hon inte skyddsväst, ingen hjälm, på sina uppdrag? Hon rörde sig på en av världens mest farliga platser.
"Jag vet att västjournalister kan vara tvungna att gå omkring med väst. Men tänk, se bilden framför dig. Jag kommer till en by, folk omkring mig har inga skyddsvästar ... man, även jag, måste vara med och skapa sådana förhållanden att var och en har rätt till sitt eget liv. Det är det jag vill bevisa för makthavare. Om jag sätter på mig en väst hindrar det mina kontakter, det ger inte förtroende. Jag kan inte använda det."
Anna Politkovskaja kände att hon var tvungen att skriva. "Så gott som i alla byar har jag varit den enda journalist som kommit för att beskriva vad som hänt".
Det minsta vi kan göra nu när hon inte finns är att läsa vad hon rapporterade om. Två böcker finns utgivna på svenska. Köp dem, beställ dem. För mig personligen är hon en ikon och mitt mantra när jag står inför feghet, min egen och andras.