En annan tid - ett annat liv
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Fyrtiofyra pojkar och fyrtiosex flickor. Nyss har de gått fram till sin första nattvard, det märks att de är präglade av stundens allvar. Längst fram, på var sin sida, prästerna. Två andans män, men också män med världslig makt vid den här tiden.
Svenskt tjugotal, norrländsk skogsbygd. Den nya tiden har ännu inte kommit. Alla har fortfarande sina givna platser, alternativen är få.
Flickorna i vita klänningar. Och vita rosetter. Pojkar stramt vattenkammade. Kostymer. Läsarkostymen, i några fall är den säkert lånad.
Det var långt ifrån i alla gårdar och familjer man hade råd att beställa en kostym. Gick den inte i arv fick man ge sig ut i byn och låna någon annans. Nittio ungdomar, med en framtid som väntar, på väg ut i vuxenlivet.
För de flesta har säkert livets hårda krav redan gett sig till känna. Vid den här tiden var skogsarbetare i den här trakten ingenting man "blev", man föddes till det. Om man var man, vill säga.
Och flickorna, de skulle ju ändå bli gifta snart. Få fullt upp med ungar och kreatur i lagårn. Vad skulle då fortsatt skolgång tjäna till?
Men några år av ungdomlig frihet och glädje väntar väl ändå på de flesta av dem. Logdanser, bjudningsbaler... Men därefter?
För pojkarna hårt slit i skog och flottning. Yxa och timmersvans. Djupsnö. Dragiga kojor. Trångt. Kolbullar och amerikanskt fläsk. Blöta kläder som aldrig hann torka.
I några fall ska det bli lungsot och sanatorier.För några Amerika även om den stora utvandringens tid redan är över. I andra, enstaka fall kanske folkhögskola, värvning ...
För flickorna väntar pigjobb i väntan på giftermål. Hushållsnära tjänster, fast utan skattesubventioner.
Avbrotten i vardagsslitet är få. Liv så långt borta från nutidens bekvämlighet man kan tänka sig. Men de födde, torkade, snöt och fostrade oss, kommande generationer. Var med om att lägga grunden till det som skulle bli folkhemmet. Hann också vara med och uppleva det både bli verklighet och börja rustas ned.
I dessa allvarliga tonåringars ansikten kan man redan läsa in berättelserna om hur deras liv ska bli. Nu är de borta, de allra flesta på fotografiet. Och vi, deras barn och barnbarn, lever liv som de skulle haft svårt att förstå. Framför allt kanske att vi är så missnöjda. Vi som har det så bra.
Även denna vår och försommar tas det kort på förhoppningsfulla ungdomsgrupper. Kort som någon i en framtid kanske också kommer att sitta och fundera över. För det är något märkvärdigt med gamla fotografier. De ger perspektiv och stämmer till eftertanke. Vemod.
Precis som Birger Norman skriver på klockrent ådalsmål i sin dikt "Gammkorta".
Dom klev där på jola å uschles. Dom geck däri brägårn å slet.
Dom stog där i smeja å svettes. Dom va däri skogen å frös.
Vi si dom på korta å unnres. Dom stå där å fräge som vi.