En annan tid, en annan strid
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Allt fler elever vägrade att äta kött. Orsaken var, nästan uteslutande, tv-reportagen som visade den vidriga behandlingen av djur som transporterades till slakt. Till och med statsminister Göran Persson mådde illa och sa att han kände olust inför korven och skinkan på julbordet. För det fick han på skallan av bönder som kände sig påhoppade och hotade i sin näring. Ministerstyre, tycktes det i bondeledet.
Med eller utan Perssonstyrning var ungdomarnas intresse för vegetarisk mat så stort att anrättningen fick gömmas inne i skolköket och avhämtas mot intyg (!) om allergi från skolsköterskan. Känslor räknades inte, vilket fick till följd att de företagsamma ungdomarna tjuv-åt av vegmaten i så hög grad att de som verkligen behövde den, ibland blev utan.
Personalen misstänkte att de varken var allergiska eller etiska, utan bara valde vegmaten därför att den vanliga maten inte dög. Eleverna kände sig kränkta. Och segrade. Det blev vegetarisk mat som räckte till alla och rop på mer grönt hörsammades.
Onsdag 16:e december 2009, skriver Piteå-Tidningen att Strömbacka-
eleverna segrat i striden om skolmaten; "Protesterna blev för starka. Vegmaten stryks från skolmatsedeln". Tänk så det kan bli. Vegmaten var väl godare förr, får man anta, och bilder på plågade grisar biter kanske inte lika hårt i detta århundrade som i det förra. Och statsministern har inte tid att bry sig om svinaktigheter.
Nåväl. Det är bra att barn och unga kan känna att de har möjlighet att påverka det som rör dem. Det ger värdefull erfarenhet för framtiden. Att engagemang lönar sig och att den som besitter makt ska vara hörsam. Piteå kommun tillför 1,3 miljoner kronor till skolmaten för att höja näringsvärdet och stimulera smaklökarna. Bra jobbat från båda sidor. Dyrast är mat som kastas.
Vad gäller kött- och fläskätande är inte jag den som ska förhäva sig. Som barn grät jag när mamma klippte svansen på korna. När den söta sommarkalven slaktades på förvintern ville jag kräkas, liksom när Göte Rönngrens Liv & Slaktdjur kom för att hämta "Precka". Och då var det ändå ingen snäll ko.
Trots detta, trots grymma bilder på djurhanteringen och trots vetenskapliga rön som säger att grisen i stort sett är mänsklig och att djur, inklusive kossor, kan känna glädje och gråta av sorg, äter jag med förtjusning en god köttbit. Människan har inte monopol på känslor, ej heller på intelligens. De andra djuren är oss överlägsna på flera punkter. Men där finns en avgörande skillnad. De andra djuren kan inte prata. Och så länge ingen säger någonting kan vi ju inte veta. Säkert.
Det enda som är säkert och står sig genom tiderna är kärleken. Till palt och pannkaka.