Många har den senaste veckan hängt upp sig på utspelet om en "affärsplan" för Sverige. Och det med rätta. Sverige är inget företag, det sänder fel signaler och det vittnar om obefintlig fingertoppskänsla. Men problemen i den socialdemokratiska ekonomiska politiken är större än ett illa valt ord. Snarare är detta klavertramp ett symptom på de djupare problem som Socialdemokraterna har i nuläget, klämt som det är mellan sin identitet som en rörelse som verkar för ökad jämlikhet och en tämligen skicklig borgerlig regering som på kort tid förändrat det politiska landskapet.
Detta yttrar sig i uppgivenheten ifråga om skattepolitiken och i rädslan för att uppfattas som ekonomiskt oansvarig. Det senare gjorde att man hamnade fel i budgetdebatten. Socialdemokraterna lekte klassens ordningsman i ett principförsvar av det finanspolitiska ramverket och kritiserade Borg för att spendera för mycket pengar, snarare än för det som är det egentliga problemet med Borgs budget - att han spenderar pengarna fel.
Ihärdiga rykten gör nu också gällande att Socialdemokraterna tänker lägga en budget med en lägre utgiftsnivå än regeringens. I ett läge av massarbetslöshet, skulle Socialdemokraterna alltså välja att spara mer än högern! Det är inte särskilt begåvat.
Minst lika illa är det med den skattepolitik som Socialdemokraterna kanske kommer att gå till val på. Där är det inte rädsla för att stämplas som oansvarig som är boven, utan ren uppgivenhet, grundat i föreställningen att folk har vant sig vid de lägre skatterna och med RUT-avdraget. Därför går det inte att backa bandet. Så kan Pagrotskys så kallade skatteutredning - några sidor som han verkar ha skarvat ihop på en kafferast - sammanfattas.
Men hur ska en socialdemokratisk välfärdspolitik kunna finansieras med en moderat skattepolitik? Det enkla svaret är att det inte går.
Och då blir naturligtvis följdfrågan: varför ska man i så fall rösta på Socialdemokraterna?
Stefan Löfvens oerhörda karisma är troligen inte svar nog.
Så, om Socialdemokraterna vill vinna valet, måste det göra helt om. Istället för att lägga sig intill högeralliansen, bör det formulera ett från högeralliansen tydligt avskilt alternativ. Här följer fem byggstenar i en sådan omläggning. För en annan socialdemokrati.
1. Självförtroende: Förstå att det inte finns skäl att vara uppgiven i frågor som rör välfärden och dess finansiering . Som Umeåprofessorn, Stefan Svallfors, visade i en studie förra året är över sjuttio procent beredda att betala mer i skatt om pengarna går till skolan, sjukvården och till de äldre.
2. Stå upp för jämlikhetspolitik: Jobbskatteavdraget, den avskaffade förmögenhetsskatten, RUT-avdraget, den regressiva fastighetsskatten, försämringarna i socialförsäkringssystemen - detta är sådant som ökar ojämlikheten. Säga det! Även om det är impopulärt i vissa kretsar.
3. Sök smarta lösningar: Det kan i vissa fall vara politiskt svårt att backa bandet helt, men ofta kan en fråga desarmeras genom att göra smarta förändringar som inte påverkar flertalet väljare negativt. I fråga om RUT-avdraget kan det göras mycket enkelt genom att sänka taket till 5000 kronor. 75 procent av alla som nyttjar RUT gör ju det för en lägre summa än så. I fråga om jobbskatteavdraget kan det göras genom att sätta ett tak som gör att låg- och medelinkomsttagare får behålla sin lägre skatt, medan avdraget trappas av över 30 000 kronor i månaden.
4. Full sysselsättning. Socialdemokraterna måste visa att de menar allvar och lägga skarpa förslag som ökar efterfrågan på arbete. Det räcker inte att öka matchningen på arbetsmarknaden. Efterfrågan är för låg och därför måste investeringstakten öka. Här saknar Socialdemokraterna - liksom högeralliansen - skarpa förslag.
5. Överskottsmålet är oansvarigt. Socialdemokraterna missade ett gyllene läge då den kunde ha gjort Borgs budget, som strider mot det finanspolitiska ramverket, till utgångspunkt för en diskussion om rimligheten i detta ramverk. Socialdemokraterna hade kunnat gå på offensiven och föreslå att ett balanskrav införs istället för överskottsmålet. Det är en rest från skuldsaneringens tid. Nu när statens finanser är goda, är det inte oansvarigt att ha ett balanskrav - statsskulden kommer nämligen ändå att fortsätta minska som andel av BNP. Med balanskrav skulle 35 miljarder frigöras, vilket skulle kunna användas för att sänka arbetslösheten. Det vore att ta riktigt ansvar - ansvar gentemot alla dem som tvingas gå arbetslösa.
Så skulle alternativen bli tydliga i svensk politik. Socialdemokraterna skulle kunna finansiera sin välfärdspolitik, klyftorna minskas och arbetslösheten bekämpas. Så skulle Socialdemokraterna kunna vinna valet 2014.