En affär som borde bli film
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Utan inflytelserika vänner hade det förstås inte gått. Ebbes storhetstid började som pressekreterare i justitiedepartementet där han fort gjorde sig oumbärlig, som mörkläggare av politiska pinsamheter inte minst. Typ IB. Eller olaglig avlyssning. Hemma hos Lennart Geijer - justitieministern - gick han som barn i huset och tog sig befogenheter vida utöver sin formella befattning. Historierna är många, till exempel om då de bägge följde en polisoperation och Ebbe bryskt avbröt : "Kom nu, gubbdjävel, nu har vi sett nog." Geijer tog inte illa upp, han lät Ebbe härja.
Efter valförlusten 1976 blev han, "lanserad" av självaste Gunnar Sträng, chefredaktör på Västgöta-Demokraten i Borås, en s-tidning som till stor del levde på de porrblaskor civiltryckeriet tryckte. När Olof Palme senare hörde sig för om hur det gick lär Ebbe följaktligen ha svarat: - Jodå, så länge folk sitter hemma och runkar om kvällarna kommer vi ut. Även Palme lät sig charmas av hans fräcka jargong. Som de allra flesta; Thage G. Peterson tycks ha varit undantaget.
Men då Ebbe i mars 1988 bjöd hem Palme-sönerna Joakim och Mårten för att presentera sina teorier om att kurdiska PKK utfört mordet, på uppdrag av Irans regering, mötte han heller ingen tilltro. På hemvägen stannade de upp: Skulle de varna Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson? Nej, bestämde de sig för - så dumma kunde de väl aldrig vara att de tog Ebbes fantasier på allvar... Anders Isaksson återger episoden utan kommentarer. Och egentligen behövs väl inga heller. Facit har vi ju: Anna-Greta Leijons politiska karriär var i praktiken över då affären började rullas upp och det framkom att Ebbe åkt omkring med ett - av honom själv författat - av henne signerat rekommendationsbrev på fickan.
Ebbe själv höll stilen in i det sista, framträdde i tv som aids-sjuk och regisserade sin egen begravning. Dessförinnan hann han sälja sitt testamente till Expressen, tidningen som avslöjat hela affären. Anders Isakssons osentimentala kartläggning snart två decennier senare är bitvis rent spännande. Ändå sitter man och undrar varför ingen gjort film av en historia med så fantastiska ingredienser som Ebbe Carlsson-affären. Fast i grunden handlar det ju om ett stycke solkig nutidshistoria. Som troligen bara kan begripas mot bakgrunden av det nationella trauma som det ouppklarade Palmemordet var; en atmosfär som Ebbe Carlsson med sin konspirativa håg och flödande fantasi var som klippt och skuren för. Men är detta en förklaring så är det ändå ingen ursäkt för att så många lät sig luras och ledas in på villospår.