I Dagens Industri den 28 september intervjuas Emil Källström, Centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson, om skatterna.
Han ger ett tydligt besked. Han vill att skattekvoten "sänks radikalt".
”Målet ska vara att parkera kring OECD-snittet, när det är uppnått får man fundera kring det långsiktiga snittet", säger han.
För den breda allmänheten låter det kanske inte så uppseendeväckande. Men Källströms vision skulle innebära en radikalt förändrad samhällsmodell i Sverige. Vi talar om systemskiftespolitik.
2016 uppgick skattekvoten i Sverige till 44 procent. Det är ungefär tio procentenheter högre än genomsnittet för OECD.
Det kan med rätta beskrivas som att Sverige har höga skatter. Det är dock inte "världens högsta skattetryck" som hävdas i den mer slarviga politiska propaganda på högerkanten. Danmark, Frankrike och Belgien ligger faktiskt högre. Men det är sant att svenskarna betalar mer i skatt än de flesta folk i världen.
Dessa pengar försvinner emellertid inte i ett svart hål på Finansdepartementet.
Via arbetsgivaravgifterna finansieras sociala försäkringar som gör att svenska arbetare och tjänstemän har ekonomisk trygghet när de blir sjuka, gamla, förlorar jobbet eller drabbas av arbetsskador. Över skattsedeln betalar vi för skolor, sjukvård, äldreboenden och offentlig service som är till för alla – inte bara för dem med feta plånböcker.
Genom skatterna tryggas grundläggande samhällsfunktioner som vattnet i kranen, vägar, järnvägar, polis och försvar.
Annorlunda uttryckt: Genom de höga skatterna kan Sverige unna sig en bra välfärdspolitik och en stark offentlig sektor. Så är inte fallet i Portugal, Spanien och andra genomsnittliga OECD-länder. De har lägre skatter men också svagare offentliga välfärdssystem.
Den svenska välfärdsmodellen utgör inte heller ett hinder för ekonomisk utveckling och entreprenörskap.
World Economic Forum, som studerar världens alla länder, prisar tvärtom Sveriges konkurrenskraft, goda företagsklimat och innovationsförmåga.
Resultatet borde dock inte överraska.
En jämlikhetsinriktad politik ger fler chansen att förverkliga sina drömmar och idéer. Även den som inte har rika föräldrar kan få en bra utbildning och start i livet.
Framgångarna för den svenska musikexporten är en fin illustration av den svenska modellens förtjänster.
I grund och botten finns en samhällsstruktur som varit ett stöd för idérika entreprenörer, kreativa artister, vassa låtskrivare och arrangörer.
￭ Kommunala musikskolan skapar förutsättningar för alla att få en kvalificerad musikundervisning.
￭ Bra engelskaundervisning i skolan ger svenska ungdomar en grund för att kunna kommunicera i en internationell miljö som musikbranschen.
￭ Hem-PC-reformen 1998 gjorde att datorer blev var mans egendom och att många unga snabbt lärde sig den nya tekniken.
Kort sagt: Jämlikhets- och tillväxtpolitik har gått hand i hand. Rättvisesatsningarna har varit produktiva.
Därför blir jag en smula bekymrad när en framträdande C-politiker som Emil Källström börjar snacka om att dra ned skattenivån till OECD-snittet.
Det betyder att Sverige skulle få skala bort en massa av de saker som gjort landet till en framstående välfärds- och företagarnation.
Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Med en lägre skattekvot följer en bantad offentlig sektor och fler inslag av privatiserings- och marknadslösningar.