Jag känner mig kluven till det här med hård träning. Märker att jag själv framhåller fördelar med mitt beteende att ta en löptur varje morgon; hälsosamt, ökad koncentrationsförmåga och energigivande så att jag orkar med de åtaganden jag har på jobbet och fritiden, vara en god dotter till min pappa, vara en god vän och så vidare. Det var faktiskt Bubbe – Bengt-Urban Fransson – som inspirerade mig till att göra träning till en morgonrutin på daglig basis. Jag anammade detta när jag tvingades sluta med boxningen på grund av en ögonskada. Bubbe körde på mornarna, åtminstone i perioder.
Själv har jag hela livet brottats med att vakna, släpa mig upp och aldrig komma i väg hemifrån. Med påföljd att jag sällan hade jobbat klart innan kl 20. Nu är jag betydligt mer organiserad och fokuserad.
Samtidigt är träningen ett uttryck för vad jag kräver av mig själv och vad jag tycker att omgivningen kräver av mig. Jag – och som jag tolkar det även omgivningen – avkräver mig själv hög arbetskapacitet, välavvägda beslut och ångesthantering. Visst funkar det men jag kan inte bortse från att det också innebär disciplinering och kontroll.
Forskaren Janet Johansson vid företagsekonomiska institutionen på Stockholms universitet har studerat näringslivschefer med avseende på deras träning. Hon konstaterar att framförallt män förkroppsligar ledarskapet genom vältränade kroppar. De menar att utöver att vara ledare vill de också vara sunda och högpresterande förebilder. Tanken är att medarbetarna också ska hårdträna – för att prestera bättre på jobbet. Den smärta som träningen kan tillfoga bedöms också vara en tillgång och ett tecken på vad personen förmår att härda ut. Forna tiders rundmagade vd:ar har bytts ut till väldeffade sexpack. Framförallt är det män som upprätthåller det här idealet men också kvinnor på toppositioner hakar på. Själv har jag inga toppositioner, förutom en ordförandepost i föreningslivet. Jag tycker att löpningen hjälper mig att hantera stress och frustration.
Det här kroppsidealet bäddas in i argument om god hälsa och sundhet men det balanserar på gränsen till fascistoida kroppsideal; en vurm för ungdomlighet, vitalitet, en klassisk atletisk utseendenorm för män och de kvinnor som anammar idealet. De eventuella baksidor som finns såsom kontroll, disciplin, uthållighet, härdande, upphöjs till goda egenskaper.
En får också betänka att många inte vill eller kan träna flera timmar om dagen. Janet Johansson nämner i sin forskning att personer som är sjuka, har en funktionsnedsättning, eller inte delar chefens idrottsintresse riskerar att exkluderas, både socialt men också karriärmässigt. Om icke-tränande personer bedöms efter träningsmallen och dess påstådda karaktärsdanande effekter kanske de inte anses platsa.
En annan sak är tid. Vem hinner träna fyra till fem timmar per dag? Det kan bara gå om en har riktigt bra markservice, alternativt mycket lite att ta hand om därhemma. Min gissning är att det finns någon som städar, tvättar, lagar mat och har huvudansvaret för eventuella barn. Det kan vara en partner men det kan också vara köpta tjänster. Ingen kan i längden vara en sådan supermänniska som kan hålla allt detta flytande utöver VD-jobb och fyra timmars daglig träning.
Det elittränande kroppsidealet tyder på en hysteriskt hetsig arbetslinje som fordrar övermänniskor. Det, om något, är helt osunt.