Dyraste direktörerna - billigaste arbetarna
LÖNER. Storföretagen gör rekordvinster och cheferna belönar sig själva med bonusfest som komplement till ständigt och kraftigt stigande löner. Samtidigt visar rapporter att den svenska arbetskraften är billigast i Norden. Det är således bäddat för en tuff lönerörelse i vår.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det gäller inte alla företag, men det gäller i de 25 största företagen som tidningen Dagens Arbete granskat. Det man undersökt är vinsten per anställd 2005 jämfört med högkonjunkturåren 1988 och 1998. Utvecklingen är häpnadsväckande.
Såväl 1988 som 1998 tjänade storföretagen mycket pengar. Stor del i den framgången hade devalveringen av kronan som gjorde exportvarorna billiga. Vinsten per anställd låg 1998 på i genomsnitt 146 000 kronor. Sannerligen inte illa, men ändå, för att citera Hasse Alfredsson i en känd sketch, "blaha, blaha" jämfört med 2005 års utfall som låg på 268 000 kronor. Alltså nära en fördubbling,
LKAB räddades från döden med statliga 1-1,5 miljarder av den socialdemokratiska regering under Olof Palme som tog vid 1982 efter sex borgerliga regeringsår. En livräddande insats som betalat sig många gånger om. LKAB gör fantastiska vinster, utslaget per anställd handlar det om ofattbara 1 810 000 kronor. Boliden, ett annat gruvbolag som befann sig i dödsryckningar så sent som i slutet 90-talet, tjänar 620 000 kronor per anställd. Det ger en fjärdeplats i DA:s 25-liga.
Ericsson har på sju år höjt sin vinst till 590 000 kronor per anställd. En ökning med 235 procent. Bakom detta uppsving ligger uppsägning av 10 000-tals anställda, utförsäljning och nedläggning av fabriker. Koncernens utveckling gav 2005 Ericsson-chefen Carl-Henric Svanberg Sveriges högsta vd-lön , 22 168 000 kronor, och en bonus på närmare 7,6 miljoner kronor. Verkstadsarbetarna på Ericsson i Gävle, med 20 år i yrket, gnetar på för 18 800 kronor i månaden. Av 427 arbetare är det bara 31 som når upp till rikssnittet 20 000 kronor i månadslön för verkstadsarbetare.
I vår ska 2,8 miljoner löntagare förhandla om nya löneavtal samtidigt som bolagsstämmorna ska besluta om nya feta, svårbegripliga optionsprogram för direktörerna. LO:s lönekrav ligger på 825 kronor eller lägst 3,9 procent, plus en höjning av avtalens lägstalöner med 910 kronor och en kvinnopott. På arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv är man svimfärdig.
Svenskt Näringsliv får god hjälp av Konjunkturinstitutet som uppmanar facken att hålla igen på lönekraven för då blir det fler jobb. En prognos i det blå. Företagen anställer när behovet är så stort att de måste. Och då har de också råd. Konstigare än så är det inte. Svenskt Näringsliv anser LO:s krav "häpnadsväckande". Under de senaste femårsperioden har ju arbetarna nöjt sig med i snitt 2,1 procent. Alldeles riktigt och det har gjort dem till Nordens billigaste arbetskraft, samtidigt som direktörerna i Svenskt Näringsliv är Nordens dyraste och trea på världslistan. För Carl-Henric Svanberg skulle 3,9 procent ge häpnadsväckande 72 000 kronor i månaden. För verkstadsarbetaren på Ericsson i Gävle med 18 800 i månadslön blir det 733 kronor.
För höga löneökningar är farliga. För låga löneökningar är lika farliga. Eftersom vårt samhälle bygger på konsumtion är det av avgörande betydelse att löntagarna får sin rättmätiga del av den vinst som tjänas ihop i företagen och att också vinsten investeras i nya produkter och utveckling av företagen. Att vräka ut vinsterna till några få, redan mer än välnärda, personer är dålig samhällsekonomi.
Alla företag har inte råd att ge lika mycket, men de som har råd ska ge mycket. Då lyfts hela näringslivet - staten och kapitalet.