Dumt skylla allt på Mona
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Och med statsministern själv är det lika illa. Inget hummande à la Thorbjörn Fälldin, inte Ingvar Carlssons ansträngda stämma, inte Göran Perssons magistrala pösighet...
I den jämförelsen framstår Fredrik Reinfeldt faktiskt som en man utan egenskaper. Och även om detta inte hindrat honom från att bli en framgångsrik högerledare, så förblir han ett hopplöst fall för varje imitatör. Fast numera heter det ju inte hopplöst; det kallas visst utmaning i stället.
Att vara lättimiterad är ingen dålig tillgång för politiker som vill nå ut, bli populära och framför allt ihågkomna. Att så många av oss fortfarande minns folkpartisten Ingemar Mundebo beror säkert minst lika mycket på Bosse Parneviks imitationer som hans egna insatser som budget- och ekonomiminister åren 1976-82.
Vad Mona Sahlin ska bli ihågkommen för är ännu för tidigt att fastslå.
I värsta fall kan det bli som den första S -ledare sen Brantings dagar som aldrig blev statsminister. Just nu ser det ju dystert ut. För socialdemokratin i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet. Borgerliga skribenter gottar sig, men även gamla stötar inom partiet som aldrig gillat Mona och nu skyller henne för att gapet mellan blocken krympt som snödrivor i aprilsol.
(Ett annat kristecken är att börja gnälla på medierna. Det gör aldrig partier som är på gott humör.)
Att Sahlin i dagsläget ofta får illustrera partiets brist på både auktoritet och idéer är sant, men attackerna mot henne är faktiskt inte precis unika.
Självaste Tage Erlander beskrevs i början som en nolla, Olof Palme påstods tala över huvudet på vanligt folk, Ingvar Carlsson var för velig och vad folk ansåg om Göran Persson har väl ingen glömt. Det skadar aldrig med ett visst historiskt perspektiv. Inget nytt under solen; det visste redan Bibelns Predikaren.
Med opinionssiffror och mediernas gunst är det dessutom bara en sak som är riktigt säker: Det går upp och ned. Nästa år den här tiden kan det ha svängt igen. Och misslyckas Socialdemokraterna ändå med att ta tillbaka regeringsmakten skulle jag inte drömma om att skylla detta enbart på Mona Sahlin, hur kritisk jag än kan vara mot henne i flera avseenden.
I stället för att personifiera sina uppenbara problem behöver socialdemokratin fördjupa framtidsdebatten. Alla ska med, men vart? Och vilka slutsatser ska dras av kapitalismens kris? Det borde vara centralt för ett parti där förnyelse alltför länge fått bli synonymt med marknadsanpassning.
AMF-affären är heller ingen exklusiv Wanjafråga; det är faktiskt fackets hela ägarpolicy som behöver diskuteras: Vad är vitsen med aktieinnehav och styrelseposter om de inte utnyttjas för att hävda fackets egna värderingar?
Fackpampar som beslås med att säga ett och sen godkänner något helt annat är det ju bara nyliberaler och svcrigedemokrater som kan ha glädje av.