För många av oss är en rättvis fördelning av våra gemensamma resurser parad med en god tillväxt en grundbult i samhällsbygget. Med tillväxt, och en större kaka att fördela, skapas utrymme för jobb, nya reformer och för den välfärd som en majoritet av det svenska folket vill slå vakt om.
Den tillväxtmodell som högerregeringen står för är i längden ohållbar. Skattesänkningar har inte visat sig vara den motor för hållbar ekonomisk utveckling som allianspartierna så ivrigt förespråkat, utan för ökad misshushållning.
Mycket handlar därför om att förklara för väljarna att de långsiktigt kommer att tjäna på en högre skattefinansiering. Ett budskap som tycks gått fram, då allt fler slår vakt om den gemensamma välfärden och säger nej till privatiseringar i blindo.
Vi behöver en bra sjukvård som är tillgänglig för alla. Vi behöver en skola som vi kan lita på, och som ger våra barn och ungdomar en bra start i livet. Vi måste ha en äldreomsorg, där våra gamla känner sig trygga.
Vi kommer alla ner på jorden när vi ser de problem, som fortsatt höga arbetslösheten eller vad de höga sjuktalen innebär för så många i vårt samhälle. Båda utgör en hämsko för tillväxt och därmed i sin förlängning för möjligheterna skapa de nya jobb och den välfärd som vi eftersträvar.
Bara detta med jobben. Alltför många i Sverige är öppet arbetslösa just nu, eller befinner sig i så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt vet vi att det saknas människor i både vård och omsorg.
På många, alltför många offentliga arbetsplatser saknas personal. De höga sjuktal som det bekymras så mycket över har ofta sin förklaring i de på anställda allt för slimmade arbetsplatserna. Människor hinner inte och orkar inte hur mycket som helst.
Ett otyg är också alla dessa korta och tillfälliga anställningar som framför allt drabbar ungdomar, kvinnor och invandrare.
Statistik är en sak. Det är ett rabblande av siffror, men den som har en arbetslös i sin närhet vet att verklighetens jobblöshet gör ont.
Det gör ont att äta sin frukost utan att sedan kunna gå till ett arbete, det gör ont att leva på en a-kassa som knappt räcker till vardagens utgifter.
De som framförallt drabbas av de korta anställningsformerna är ungdomar, kvinnor och invandrare. Samtliga grupper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Ofta finns de inom branscher som redan har ett lågt löneläge och obekväma arbetstider. Till exempel inom hotell-och restaurang, handeln och vårdyrkena.
Anställning vid behov innebär den allra största otryggheten. Arbetsgivaren ringer och erbjuder jobb när sådant finns. Då kan det handla om några timmars arbete till låg lön. Det är en typ av anställning som helt enkelt borde förbjudas. De är i grunden människofientliga. Det finns många skäl för att lagen om anställningsskydd skärps.
Trygghet och solidaritet har alltid varit drivkraften för utveckling.
Den svenska modellen med sina rötter i traditionell Socialdemokratisk politik.