Turkiet får 30 miljarder för att bli EU:s nya gränsvakt, med uppgift att stoppa flödet av flyktingar. Uppgörelsen vittnar om ett moraliskt sammanbrott för EU.
När id-kontrollerna föreslogs för dryga månaden sedan skrev jag på denna sida, att den största risken med förslaget var att det skulle sätta igång en dominoeffekt, där gränserna stängs från centrum till periferi. Det av Löfven och hans ministrar uttalade syftet – att tvinga fram större ansvarstagande i de andra EU-länderna – skulle i själva verket leda till högre murar kring EU:s yttre gränser och därmed fler drunknade barn i Medelhavet. Denna dominoeffekt har redan börjat. Men efter EU:s nya avtal med Turkiet kan jag konstatera att utvecklingen har blivit ännu värre än jag då befarade. EU har köpt Turkiet att bli vår gränsvakt, på samma sätt som Gaddafi en kort period blev Italiens gränsvakt.
Strax innan Gaddafi föll i onåd hos de västliga makterna gjorde han en uppgörelse med Berlusconi om att stoppa flyktingströmmen till Italien. Han erbjöd EU en liknande uppgörelse. Men denna avvisades av kommissionen, inte på principiella grunder – exempelvis att det vore moraliskt olämpligt att köpa en diktator att agera gränsvakt åt EU – utan på ekonomiska. Enligt en artikel i brittiska The Guardian, som bevakade den libyske diktatorns besök i Italien i augusti 2010, skulle enligt kommissionens talesperson mycket mer kunna göras tillsammans med Libyen ”för en lägre summa än den som överste Gaddafi föreslår”.
En liknande men cirka tjugo miljarder kronor billigare uppgörelse, har nu slutits mellan EU och Turkiet. Uppgörelsen har förhandlats fram under hösten och innebär att Turkiet får 30 miljarder kronor. I utbyte tar Turkiet på sig att stoppa flyktingar som försöker ta sig från det turkiska fastlandet till de grekiska öarna. Enligt presskommunikéerna från EU ska pengarna gå till att skapa bättre förhållanden för de över två miljoner flyktingar som finns i Turkiet. Men det verkliga syftet försöker man inte ens dölja. I ett officiellt uttalande från Europeiska rådet inför slutförhandlingen konstaterar rådets ordförande Donald Tusk att ”huvudmålet är att hejda flödet av migranter som kommer till Europa”.
Amnesty International har undersökt hur detta går till i praktiken. I rapporten ”Europe’s Gatekeeper”, som publicerades strax före jul, går människorättsorganisationen till hårt angrepp mot uppgörelsen. I rapporten dokumenteras en rad turkiska övergrepp mot flyktingar som har skett under hösten, alltså parallellt med och efter att EU förhandlat fram överenskommelsen med Turkiet. Turkiska myndigheter har gripit hundratals flyktingar och asylsökande och transporterat dem till avlägsna fängelser, där de hållits inspärrade och isolerade i uppemot två månader utan att delge dem de legala grunderna för att de gripits eller ge dem tillgång till advokat eller ens möjlighet att kontakta släktingar. Det finns rapporter om att flyktingar kedjats fast i flera dagar, misshandlats och sedan deporterats tillbaka till krigszoner. En man satt isolerad i sju dagar med händer och fötter fastkedjade. De center som flyktingarna transporteras till omnämns i förhandlingarna mellan EU och Turkiet som ”open reception centers”. Men enligt Amnesty har EU-tjänstemän nu bekräftat att dessa egentligen är fängelser, vilka finansieras av EU. Amnesty visar i rapporten upp de etiketter som finns fastklistrade på sängar och bord i häktet i Erzurum, som visar EU:s och Turkiets flaggor och med text som förklarar att EU finansierar 85 procent av verksamheten och Turkiet 15 procent. Från Erzurum ger Amnesty ett exempel på vad uppgörelsen med Turkiet som gränsvakt i realiteten innebär: ”Ett treårigt barn tvingades avge fingeravtryck för att användas som bevis för att han frivilligt återvände till Syrien”.
Amnesty konstaterar att det går att dokumentera omkring hundra tvångsdeportationer till Syrien och Irak från Turkiet, men att det troligen rör sig om många fler. ”Det finns ingen transparens överhuvudtaget runt dessa fall och det faktiska antalet godtyckliga gripanden och olagliga deportationer är okänt”, konstaterar John Dalhuisen på Amnesty International och tillägger att det är ”chockerande att EU-pengar används till att hålla människor olagligt häktade”.
Överenskommelsen med Turkiet utgör inte bara ett moraliskt sammanbrott, den är även strategiskt riskabel. Det är i allra högsta grad oklart vad Turkiets strategiska mål med Syrien är. Klart är dock att Turkiet under hösten attackerat kurdiska styrkor i Syrien som bekämpar Islamiska staten. Detta under förevändning att kurderna i Syrien skulle vara en del av PKK. Turkiet oroar sig även för växande inhemskt motstånd från den förtryckta kurdiska minoriteten. Nyligen inleddes en offensiv i de kurdiska sydöstra delarna av Turkiet. Stridsvagnar rullar på gatorna i Diyarbakir och Cizre, utegångsförbud råder, hundratals civila har dödats och tiotusentals har flytt sina hem.
Av flera skäl är Turkiet inte ett land som EU bör ingå sådana här avtal med.