I en tidigare krönika (PT 5 januari) undslapp det mig att politikerna var roligare förr i världen. Det har förstås väckt en del tvivel.
Har jag några bevis? Nja, bevis... Men en sak är jag i alla fall rätt säker på: Tidigare generationers politiker har lämnat betydligt fler roliga historier efter sig än vad dagens kommer att göra.
Gunnar Hedlund, centerledare mellan 1949 och 1951, var definitivt roligare än någon av sina efterträdare oavsett om de hetat Thorbjörn Fälldin, Karin Söder eller Olof Johansson. Hedlund var ju inte bara politiker utan också hårt engagerad direktör i skogsbranschen. Det innebar att han var en sällsynt gäst i riksdagen och heller inte hann med så många framträdanden i televisionen.
Efter en för centern framgångsrik valrörelse uppdagades det efteråt att Hedlund hade hållit sammanlagt åtta valmöten. Han hade som sagt så mycket annat för sig. En gång dök han i alla fall upp på ett sammanträde fast ingen väntat honom. Förklaringen blev en klassisk hedlundare: Suppleanten hade inte tid så jag fick lov att komma själv!
En annan gång redovisade centern ett oväntat medlemstapp. "Vart har dom tagit vägen?" undrade en journalist. "Dom har väl dött", sa Hedlund. Och någon följdfråga kom sig förstås ingen för att ställa efter ett så enkelt konstaterande.
En annan som lämnat otaliga historier efter sig är Gunnar Lange, handelsminister mellan 1955 och 1970 och känd för sin tankspriddhet. Hans uppsyn var heller inte av det direkt bildsköna slaget. Vid ett tillfälle mötte han moderaten Nils Carlshamre, känd för sina giftiga repliker, i en debatt och lyckades oväntat få in en riktig fullträff på honom. Carlshamre blev dock inte svarslös. När publiken skrattat klart sa han: "Jo, nu var Lange riktigt rolig. Och får han bara hålla på ett tag till blir han säkert vacker också..."
En annan gång vandrade Lange tillsammans med Tage Erlander hem från en sen middag i Oslo. Plötsligt stannade Lange upp, vilt svärande. "Vad är det med dig?" undrade Erlander. "Jo, jag kom på att jag glömt min pipa i Askersund", sa Lange.
Erlander: "För det första ska du ge f-n i att svära så förba-t. För det andra är det inte i Askersund utan på Akershus vi varit. Och för det tredje har du faktiskt pipan i munnen!"
Om Gunnar Sträng, finansministern med stort F, är historierna oräkneliga. I en vänbok till honom berättar hans forne statssekreterare Pierre Vinde om hur de pressande nattmanglingarna som ingick i budgetarbetets slutskede plötsligt kunde avbrytas av att Sträng kommenderade armhävningar. I dem kunde bara en av de betydligt yngre medarbetarna hänga med. Och när det sen blev fråga om att lyfta stolar på rak arm var det bara 60-åringen Sträng som orkade.
Det är säkert inga större fel på dagens politiker heller. Men ordnas det armhävningstävlingar i finansdepartementet? Eller lyfts några stolar under nattliga föredragningar? Nej, jag skulle inte tro det.
Och därför bli det inga anekdoter heller. I alla fall inga som fortfarande håller för att berättas om 30-40 år. Framtiden får gärna rätta mig om jag har fel.