Hjalmar Söderberg var en av förra seklets stora svenska författare, med verk som ”Doktor Glas” och ”Martin Birks ungdom”. År 1899 gifte sig Söderberg med Märta Abenius. De fick tre barn. I boken ”Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof” skildrar Johan Cullberg och Björn Sahlin i första hand Märtas öde. Äktenskapet var mycket riktigt en katastrof och Hjalmar flydde till Köpenhamn, ständigt rädd för att Märta skulle dyka upp. Makan beskrevs som sinnessjuk och den stora författarens förläggare och läkarvänner såg till att hon blev omhändertagen. Men i de journaler och andra dokument som författarna läst fann man inga tecken på att Märta var psykiskt sjuk. Hon led av svår reumatism och hade tidvis svårt att ta hand om barnen. Hon ville inte att äktenskapet skulle upplösas efter Hjalmars långvariga otrohet och reagerade våldsamt mot skilsmässa. Men snurrig? Nej, det finns inga belägg för det.
Många hade ett intresse av att Hjalmar var produktiv. Åtskilliga ville sola sig i glansen som omgav den erkände författaren. Märta var ett irritationsmoment. Om hon kunde fösas iväg vore allt så mycket enklare. Och Märta Abenius, från den stockholmska överklassen, dog utfattig och bortglömd.
Det är en bitvis gripande bok som avslöjar patriarkatet. Kvinnan var underordnad mannen. Den som inte följde husbondens order var snurrig. Och för en känd man fanns alltid stöd att få, i form av feta förskott och intyg om hustruns sjuka själsliv.
Bilden som tonar fram av Hjalmar Söderberg är inte särskilt sympatisk. Han drog sig undan ansvar för de gemensamma barnen och var involverad i arbetet med att röja den besvärliga Märta ur vägen; då kunde han bygga sin lycka tillsammans med den nya familjen.
Nog framstår Hjalmar Söderbergs alkoholism och dyra krogrundor som klart större problem än Märtas påstådda galenskap.
Boken är inget stilistiskt mästerverk men ett viktigt bidrag till kvinnohistorien.
En drygt sextioårig doktor i kvantkemi framstår som Europas viktigaste politiska ledare. Jag syftar förstås på Tysklands förbundskansler Angela Merkel. I en tid när asylsökande rör sig genom Europa har Tyskland öppnat sina gränser.
– Vi kan ta emot 500 000 om året i flera år till, sa socialdemokraten och vice förbundskanslern Sigmar Gabriel.
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitter nere i orkesterdiket. Det är Merkel som dirigerar. Makten har förskjutits från Bryssel till Berlin.
De länder som inte ställer upp sätts nu under hård press. Ungern, som varje år kvitterar ut många miljarder i bidrag från EU, rullar ut taggtråd och värjer sig mot alla förslag att ta emot fler asylsökande. Om Merkel förknippas med vidsynthet och humanism kan Ungerns ledare Viktor Orbán kopplas ihop med inskränkthet och cynism. De länder som inte ställer upp på principer om medmänsklighet måste få känna av det. Folkpartiet i Sverige svängde och ansluter sig nu till regeringens linje att alla kommuner måste ta emot flyktingar. Det var en välkommen positionsändring
– Det är nödvändigt att byta förbundskapten i fotboll. Den nuvarande tönten måste bort!
Så sa en fotbollssakkunnig i min närhet. Den gången hette landslagschefen Lars Lagerbäck. Ja, han ersattes i sinom tid och har nu fört Island till slutspel i EM för herrar. Några hävdar att Lagerbäck skulle vinna presidentvalet på Island. Den norrländska skogsägaren är stor på ön. Numera kan man köpa öl av märket LARS på Island!
Det växlar snabbt. Ena året geniförklarad, andra året en hopplös idiot.
Man löser inte alla problem i ett parti genom att byta partiledare, som bekant, och segrarna kommer inte i fotboll därför att man byter chefen på bänken.
När detta är sagt: jag tror att Erik Hamréns dagar som förbundskapten är räknade.
”Domstolen – friad eller fälld?” är namnet på en serie i SVT. Mycket bra. Mycket pedagogisk. Mycket spännande. Programmet kan bidra till att öka förståelsen för de rättsvårdande myndigheternas viktiga arbeta.
Viljan att hjälpa de nödställda värmer i själen och ger en hopp för mänskligheten. Tjo!