"Du var inte planerad, men du var välkommen när du kom". Det är vad jag fått höra om min tillkomst till denna värld. Mina föräldrar var ett heterosexuellt par i 20-årsåldern. De fick mig i slutet av 80-talet. Pappa var elektriker och mamma vårdbiträde på en gruppbostad för handikappade. De tillhörde normen. Normen, det är något diffust definierat, i grunden handlar det väl om att vara som alla andra. I Sverige har vi utarbetat lagar, regler och ramverk för vad som är just normalt. Detta för att om någon bryter mot normen och sedan blir diskriminerad för det så måste det finnas en diskrimineringsgrund att bryta mot för att man ska kunna anmäla den som man blir diskriminerad av. Diskrimineringsgrunderna handlar om etnicitet, funktionshinder, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller ålder. Samtidigt som diskrimineringsgrunderna behövs av given anledning låser de också fast tankesätt och föreställningar om vad det innebär att vara som alla andra.
1979 avskaffades den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning. Ändå tog det ytterligare 30 år innan homosexuella par gavs rätt att manifestera sin kärlek genom att ingå äktenskap. Det måste kännas fruktansvärt kränkande att enligt lag inte ha rätt att gifta sig med personen man älskar på grund av att man enligt lagboken inte uppfyller det som kallas normalt. Framför allt när man känner sig normal, när man känner sig precis som alla andra.
Önskan om att få ett barn tillsammans med den man älskar, längtan efter att få skapa och forma en helt ny människa tillsammans är också helt normal. 2003 lagstiftades det om rätten till samkönad adoption i Sverige, ännu ett steg i rätt riktning, dock alldeles för sent. Nu fick alltså homosexuella par rätten att adoptera ett barn, vilket kan vara ett alternativ för många. Ett annat alternativ är insemination. Problemet är bara att om det råkar vara så att du är en kvinna som vill uppfostra ditt barn tillsammans med en annan kvinna kostar det i vissa fall uppemot 40 gånger mer för dig per försök vid insemination med donerad sperma, jämfört med om du varit heterosexuell. Kostnaden bestäms av landstinget du bor i och påverkas därmed av vilket parti som har majoriteten i landstingsfullmäktige. Enligt Karin Lundström, landstingsrådet i Västerbotten beror de stora prisskillnaderna på att det krävs en donator och att det är faktiska kostnader det handlar om.
Ett läkarbesök kostar vanligtvis runt 300 kr, en kraftigt subventionerad avgift för att det inte ska bli en så kallad plånboksfråga vem som har råd att gå till doktorn när man är sjuk. Frågan jag ställer mig nu är: Varför ska ett lesbiskt par tvingas betala den faktiska kostnaden för en assisterad befruktning när ett heterosexuellt par får kostnaden subventionerad? Det är diskriminering i allra högsta grad och värst av allt är att det är landstingen själva, de styrande politikerna som bestämt att din plånbok skall få bestämma om du har råd att bli mamma eller inte, om du bryter mot normen det vill säga. Diskriminering förekommer, så är det. Men att landstingen själva, år 2011 diskriminerar unga homosexuella, det är ingenting annat än skamligt.