Direktörernas sanslösa lönelyft
LÖNER. Så är vi där igen. Samtidigt som de ledande direktörerna i Sveriges största företag, och banker, roffar åt sig, så får vi höra att bussförare ska hålla sig på mattan. Vanliga löntagare har fått nöja sig med 3 procent i lönelyft. En direktör i något av våra börsnoterade företag har i genomsnitt höjt sina ersättningar med 21 procent.
Ericssons Vd Carl Henric Svanberg tjänade närmare 26 miljoner kronor förra året. Samtidigt som Ericsson avskedar personal och dess ledning vill att löntagarna ska vara återhållsamma när företaget befinner sig i kris. Ingen rim eller reson.
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
25 865 000 kronor i lön och bonus. Han leder ett företag vars framtid alltmer ifrågasätts, men Svanberg seglar på.
Han är inte ensam. I direktörernas topplistan finns ett 50-tal personer som tar hem cirka sju miljoner i kronor i årslön upp till Svanbergs nära 26 miljoner. Då är det inte förvånande att en bussförare och en sjuksköterska blir förbannad. För tjugo år sedan hade den genomsnittlige vd:n på ett börsnoterat företag en lön motsvarande åtta arbetarlöner. En månadslön på 100 000 för en börsbolags-vd ansågs då anmärkningsvärd hög. I dag tjänar en börsbolags-vd i genomsnitt 40 gånger mer än arbetaren och fortsätter att dra ifrån.
Listan på snabba lönelyft mellan 15-40 procent för svenska direktörer kan göras lång. Samtidigt som de anser att de som jobbar ihop överskotten, de som står i verkstan, ska hålla igen och helst sänka sina löner.
Det tycks som om näringslivets direktörer spelar på en egen planhalva, där det gäller att berika sig själv så snabbt som möjligt. På direktörsnivå i storföretagen förstår man tydligen inte den djupa folkliga vrede som de absurt höga lönerna innebär. Vem är värd nära 26 miljoner i årslön? Samtidigt som bolaget snart går på knäna och tusentals anställda avskedas?
Förutom mänsklig svaghet i form av girighet så finns det förklaringar till att det gått som det gått. Det ansiktslösa kapitalets framväxt under de senaste decennierna är en väsentlig orsak till de höga direktörslönerna och det komplicerade bonussystem som olika företagsledningar lägger ner så stor tankemöda på. Den gemensamma nämnaren för mycket av det som sker är svaga ägare som inte orkar eller vill sätta ner foten. De är ju med i gänget. Ger jag någon annan så får kanske jag. Det kallas marknadskrafter.
Det institutionella ägandet har vuxit på det privata direktägandets bekostnad. Därmed har en viktig kontroll gått förlorad. Ansvaret har förskjutits från styrelserummen till företagsledningarna, som berikar sig själva.
Strävsamma och ärliga brukar vara den gängse självbilden vi har av oss själva. När listan över världens minst korrumperade länder återkommande redovisas hamnar Sverige alltid bland de allra bästa, men verkligheten börjar tala ett annat och dystrare språk. Det finns en gråzon som växer och som ibland ligger farligt nära korruption, där verkställande direktörer och styrelseledamöter ständigt ökar sina inkomster i samma takt som de kritiserar och ifrågasätter det samhälle som berikar dem.
De svenska direktörernas stora lönepåslag och förmåner är på sikt ett hot mot lönebildningen och därmed samhällsekonomin. Ett mycket större hot än utfallet av något förbättrade löner för de yrkesgrupper som haft en sämre utveckling, som alla inom vård och omsorg. Eller de nu strejkande bussförarna.
Allt medan nyfattigdomen ökar i högeralliansens Sverige.