LEDARE: Direktörerna vill sänka lönerna

Det tycks som näringslivsföreträdarna vill smida medan järnet är varmt och använda lågkonjunkturen som hävstång för att lyckas. Nu lär det inte bli så lätt. LO har redan sagt sitt. Det vi lever i nu är ingen kostnadskris utan en efterfrågekris, alltså ska eventuella framtida löneökningar inte röras. Krav på löneökningar kommer att komma även inför avtalsrörelsen 2010.

Samtidigt med Svenskt Näringslivs utspel avslöjar Dagens
Industri att två tredjedelar av börsföretagens verkställande
direktör fick bonus för sitt arbete förra året. I genomsnitt handlade det om 5 miljoner kronor per direktör, direktörer till denna bonus kan lägga en genomsnittlig årslön på 7,2 miljoner. Här om någonstans skulle både löne- och bonusstopp behövas.
För drygt tjugo år sedan hade den genomsnittlige vd:n på ett börsnoterat företag en lön motsvarande åtta arbetarlöner. En månadslön på 100 000 för en börsbolags-vd ansågs då anmärkningsvärd hög. I dag tjänar en börsbolags-vd i genomsnitt fyrtio gånger mer än arbetaren.
Listan på snabba lönelyft mellan 15-40 procent för svenska
direktörer kan göras lång. Samtidigt som de anser att de som jobbar ihop överskotten, de som står i verkstan, ska hålla igen eller helst sänka sina löner.

Det tycks som om näringslivets direktörer spelar på en egen planhalva, där det gäller att berika sig själv så snabbt som möjligt. På direktörsnivå i storföretagen förstår man tydligen inte den djupa folkliga vrede som de absurt höga lönerna innebär.
Förutom mänsklig svaghet i form av omoral och girighet så finns det förklaringar till att det gått som det gått. Det ansiktslösa kapitalets framväxt under de senaste decennierna är en väsentlig orsak till de höga direktörslönerna och det komplicerade bonussystem som olika företagsledningar lägger ner så stor tankemöda på.
Den gemensamma nämnaren för mycket av det som sker är svaga ägare som inte orkar eller vill sätta ner foten. De finns ju i systemet.

Det institutionella ägandet har vuxit på det privata direktägandets bekostnad. I dag är det AP-fonder och andra pensionsfonder som är storägare i de börsnoterade företagen. De förvaltar pensionstagarnas pengar och ser kanske styrelsearbetet som mindre prioriterat. Därmed har en viktig kontroll gått förlorad. Ansvaret har förskjutits från styrelserummen till företagsledningarna, där kollegialiteten och inbördes beundran leder till en vilja att berika sig själva.

De svenska direktörernas stora lönepåslag och förmåner är i grunden ett mycket större hot mot lönebildningen och samhällsekonomin än utfallet av något förbättrade löner för landets löntagare yrkesgrupper. Här finns inga bonuspengar och extrapensioner att dela ut. Ja, enligt Svenskt Näringsliv helst inga löneökningar alls.
Hellre något sänkta löner för att jobben ska säkras. Medan det alltid är både rättvist och välförtjänt
5 miljoner pytsas ut i bonus till flertalet av landets börs-vd:ar.
De sju näringslivsdirektörerna vill också peta i kollektivavtalen.
Inte heller det oväntat. En ekonomisk kris kan utnyttjas till mycket.
Om regelverket i kollektivavtalen ses som alltför inskränkande finns det anledning att rätta till den delen, men i övrigt behöver inget röras.

Kollektivavtalen har visat sig fungera väl. Raseras denna grundbult i arbetsrätten hamnar vi i så fall i ett oreglerat gungfly, där löntagarna blir de stora förlorarna. I det fallet slåss Urban Bäckström mot väderkvarnar.

Bild på Urban Bäckström:

Bildtext:
Med Svenskt Näringslivs Urban Bäckström i spetsen kräver en rad näringslivsdirektörer frysta löner och flexiblare arbetstider.
Samtidigt som landets börsdirektörer både ökat sina löner och fått ordentliga bonusar.

Ledare: Direktörerna vill sänka lönerna