I Norrbotten bor i dag lika många människor som det gjorde 1952. De senaste 20 åren har lika många flyttat som de som bor i Kalix kommun. De flesta som lämnar är unga, i synnerhet tjejer. Jag själv är en av dem som sökt mig från länet.
När vi talar om frihet så är det första jag tänker på möjligheten att bo vart jag vill. I Uppsala, där bussarna går var femte minut och där ICA håller öppet till 23.30 varje dag. Eller i ett hus i Norrbottens glesbygd, utan att behöva oroa sig för om ens framtida barn ska ha en skola inom rimligt avstånd och om det ska finnas bussförbindelser som tar dem till och från skolan. Och helst till fotbolls- eller hockeyträningen också.
I Uppsala behöver jag aldrig fundera på de där sakerna, men som den stereotyp jag är drömmer jag inte heller om det där huset på landet. Jag trivs i miljonprogramsområdet där jag bor. Jag somnar gott när jag hör mina grannar festa långt in på natten på helgerna, känner mig trygg när jag hör deras kranar slås på och av och när jag väcks av barnfötter på våningen ovanför tidigt en lördag morgon. Jag planerar inte att leva så hela livet, men just nu passar livet som inneboende hos en jämnårig kille mig perfekt.
Många av mina vänner här hemma däremot drömmer om det där huset på landet, barn, giftermål och husdjur. De är inte rädda för att binda sig, slå sig ner, börja leva det där livet som antagligen de flesta av oss tänker sig förr eller senare, Svenssonlivet. Det krävs stort mod för att göra så viktiga val så här tidigt i livet. Jag respekterar dem som vågar och jag brinner för deras rätt att välja det där huset på landet. Redan i dag krävs det en hel del eftertanke och beredskap på mycket bilkörande innan man tar steget och förverkligar drömmen om närhet till skog, berg och vatten.
I ett län där glesbygden blir allt glesare och skattebetalarna allt färre är det svårt att hålla igång verksamheter som förskola, skola och matbutiker ute periferin. Det behövs att fler ska välja Norrbotten som plats att bo på för att hela detta vackra län ska kunna fortsätta leva på riktigt. Men då krävs också plats för stereotyper som mig med mina krav på kollektivtrafik, generösa öppettider och ett rikt kulturliv.
Jag beundrar dem som stolt deklarerar att de vill bo och leva här och ingen annanstans. Själv har jag för mycket spring i benen, för svårt att sitta still, för många fjärran drömmar. I helgen följde jag med mina föräldrar till deras stuga i Västerbottens inland. På kvällen släckte vi lampan och mina föräldrar somnade rofyllt inom fem minuter. Själv låg jag vaken till halvfem. Det var för tyst, för mörkt och mina tankar förde mig till Sarajevo, New York och Gaborone.
Jag vill vara nära världen. Norrbotten var ett underbart ställe att växa upp på, ett bra ställe att odla drömmar på, men för att fler ska få möjligheten att göra det så måste det också bli ett bra ställe att stanna kvar på, även för den typ av äventyrslystna storstads-
wannabes som jag är.