Att skriva ännu en text om inrikesflygen tar emot. Så detta blir inte en text om inrikesflyg. Se det istället som en text som rör förbindelser, interaktioner och möten människor emellan. Människor behöver träffas. Det är därför Almedalen också finns.
Det har länge funnits en väldigt negativ inställning till just Almedalen, för att det är där “eliten” samlas och att det forum för demokrati det borde vara ligger alldeles för långt bort från folket. Men som någon slags representant för progressiva tankar i norra Sverige, är det då inte genom mitt eget och många andras deltagande i just Almedalen som “folks” röster kommer till tals?
Att politiker reser dit från sina kommuner och regioner ska givetvis vara ekonomiskt försvarbart, men det råder inget tvivel om hur viktigt det är att vår del av landet syns och tar plats i sådant sammanhang. Och ska man vara någon slags representant även för att allt inte behöver ske i Stockholm, då får man nog även inse att det ibland behöver ske ännu längre bort än Stockholm.
Om vi då ser till hur man tar sig dit, så finns det framför allt två vis man kan ta sig till Gotland. Det går att ta båten och det går att flyga. Inget av dessa alternativ är direkt kända för att vara bra för miljön, och miljön är ju de facto ett enormt politiskt område vars debatt får stor plats i Almedalen. Detta blir givetvis paradoxalt och konstigt. Att horder av lobbyister, politiker och opinionsbildare färdas på miljöovänliga vis för att diskutera miljöpåverkan.
Men i årets Almedalen har en modern insiktsfull riktning inom miljödebatten fått mycket större inflytande över många av programmen. Det pratas allt mindre om flyg och båtars ondska, och allt mer om hur det faktiskt på riktigt påverkar miljön. Och ska den gröna omställningen till är det precis detta vi behöver prata mer om.
Det har länge funnits en stor polarisering i miljödebatten. Det finns två väldigt högljudda läger, och det ena är de som tycker vi kan bränna på som tidigare och som inte bryr sig ett jota om miljön, och sedan vissa som menar att flyg per definition är dåligt och dödar vår planet. Dessa inte särskilt rimliga inställningar till frågor som rör miljö och transporter är vad som kommer att ha ihjäl vår planet, för den gröna omställningen förutsätter faktiskt någon slags mittenlinje.
Det handlar delvis om att ifall den gröna omställningen inte inkluderar alla så kommer inte alla vilja vara med. På det viset gynnar de två motpolerna varandra i den typen av låg-intellektuell diskussion, och den måste vi därför bort ifrån. Men det handlar också om att det verkligen finns ett värde i människors resande, som jag och många norrländska kollegor med säkerhet kan intyga efter dessa dagar på Gotland.
Att möta varandra på olika platser, och ta del av erfarenheter och tankar som är andra än våra egna, är i sig ett medel för ökad förståelse och således också konstruktiva debatter. De samtal som undertecknad deltagit i och lyssnat på i Almedalen ger stor hoppfullhet inför framtiden.
På transportområdet pratar man nu mycket mer om klimatkompensation och det grönaste alternativet än val av transportmedel och avståndet man reser. Detsamma gäller även livsmedelsindustrin, och så många andra näringar, men just resande blir ju automatiskt en relevant fråga att diskutera på en plats dit många rest för att ta sig. Det faktum att det inte längre är stundande val i Sverige leder även till ett mer resonerande tonläge än vad det kanske var förra året. Vilket bådar gott inför framtidens debatter i en historiskt viktig fråga.